Herr talman! Klimat, klimat, klimat. Alla vill synas i det här ämnet. Alla vill tala om att vi är medvetna om vad som sker. Folkpartiets initiativ i dag till klimatdebatten är ett exempel. Alla överträffar varandra med kloka ord, procentsatser och mål. Att vara miljöpolitiker är inne. Att vara medveten om att åtgärderna ska till är också inne. Och något annat vore helt fel.
IPCC:s rapport, Sternrapporten och även den sårbarhetsutredning som vi har tagit del av har alla bidragit till att dra i gång debatten effektivt. Hela hösten och vintern har präglats av klimatrapporter i våra medier.
Vi ska i dag behandla miljö- och jordbruksutskottets betänkande
Klimatpolitik
och motioner från den allmänna motionstiden som faktiskt var innan klimatfrågan blossade upp så stort som den sedan har gjort. Under valrörelsen var den inte lika stor som den har varit nu. Vad jag vill säga i samband med det är att vi från Miljöpartiet lämnade in en ambitiös klimatmotion under motionstiden. Den har hamnat i dagens betänkande.
Att Miljöpartiet uppstod ur kunskapen om att klimatet och miljön höll på att ta stryk är vi några som minns. Det är därför både ett framsteg och en svindlande känsla av hur trögt vissa saker går som gör att jag gör den här reflexionen just i dag. Det är mycket man ska stå ut med när man är föregångare, när man är stigfinnare eller när man har kommit till en synvända.
Det är ett framsteg att höra den moderata statsministern i onsdagens uppstart av Hållbarhetskommissionen, som jag fick lov att ta del av, lite ödmjukt visa lite distans till sin egen politik och då själv uttrycka det ungefär så här: Nu sitter nog några här och tänker att det är kul med en moderat som har fattat detta. Det var alltså statsministern själv som sade så ungefär. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Man kan inte lösa klimatpåverkan genom en enda åtgärd som kanske består av bonus på miljöbilar, även om den åtgärden kan vara bra för en del i samhället. Därför är den ett instrument som pekar åt rätt håll, och därför är det ett förslag som vi i Miljöpartiet har med också. Men klimatfrågan är större än så. Det krävs mer, och det krävs återigen ett helhetstänkande, ett perspektiv som lyfter lite.
När jag som barn cyklade i Göteborg på väg till stallet minns jag att det luktade fruktansvärt skarpt från en industri med något slags plasttillverkning. Jag vet inte vilken verksamhet som pågick där, men jag kommer ihåg stanken av fräna ämnen och att man inte mådde så bra i den miljön. Själva produktionen var något som förknippades med utsläpp. Då var det knappast människors fria tid som förknippades med miljöpåverkan. I dag är det transporter av olika slag och väldigt ofta vår rätt till frihet som påverkar miljön, vår rätt att förflytta oss med bilen, vår rätt att flyga till någon annan plats på semestern men även vår rätt att konsumera vad som helst, när som helst, producerat var som helst på jorden.
Det är ett på många sätt intressant utvecklingsmönster som vi människor har, men vi är ju inte ensamma här. För vår egen existens behöver vi de klimathållande funktionerna, de molnbildande regnskogarna, den viktiga mångfalden av liv och balansen i systemen. När glaciärisarna kalvar ned i havet, när saltvattnet ändrar sin sammansättning och blir sötare, när regnet ökar på redan fuktiga ställen, när torkan ökar på torra ställen, när havet blir varmare är frågan vems frihet som vi inkräktar på. Ska vi ta ansvar i Sverige, vara pådrivande och visa att det är dags?
Jag ser inte förslagen som bör komma från en svensk regering som säger sig ha insikt i vad som sker. Jag säger: Ska vi vara tuffa och gå före i Sverige?
Vi i Miljöpartiet ser klimatfrågan som en viktig solidaritetsfråga, en solidaritet mellan generationer. Kommande generationer kommer inte att kunna elda med fossila bränslen i samma omfattning som vi har gjort. Det är en fråga om solidaritet med naturen och därmed vår framtid. Klimatrubbningarna kommer att kunna påverka livsbetingelserna negativt för en rad arter.
Klimatfrågan är i hög grad en fråga om solidaritet mellan rika och fattiga. Det är vi i den rika delen av världen som står för den största förbrukningen av fossila bränslen. Vi vet att vi bidrar till klimatförändringarna. Vi vet förmodligen mindre om deras konsekvenser än att de är på gång. Likväl är det vi i den rika världen som har det största ansvaret för utsläppen av koldioxid och andra drivhusgaser.
Miljöpartiet anser att i handeln med utsläppsrätter bör en auktionering av utsläppsrätter råda. De svenska utsläppen av växthusgaser bör minska med 80 procent till 2050. Och man talar om liknande mål, vet jag.
Det är frestande att ta långsiktiga radikala mål och sedan skjuta upp åtgärderna för att nå målen, men då måste merparten av minskningen ske mot slutet av perioden. Så är inte ansvarsfullt att göra. Eftersom drivhusgaserna är kvar i atmosfären under lång tid får en minskning på 1 procent nu en betydligt större samlad effekt år 2050 än en minskning med 1 procent som sker om först 35 år.
Det är också frestande att se storskaliga satsningar som lösningar på problem. Det är inte lämpligt att vi i Sverige tillåter naturgasen att breda ut sig oifrågasatt, eftersom den är en fossil energikälla. I Sverige ökar den på utsläppen, när det finns alternativ energi.
Vilka satsningar som ska göras är viktigt. Storskaliga lösningar som rent tekniskt på ritbordet ser fullkomligt genomförbara ut ska också fungera i verkligheten. Därför är det bra att inte heja på det som kallas CCS som innebär storskalig koldioxidavskiljning och lagring i berggrunden. Hur som helst är det inte en färdigutvecklad metod, och vi har mer bråttom än så. Vi ska minska utsläppen nu och inte skjuta på frågan.
Det är också viktigt, som vi har påpekat i Miljöpartiet, att vi i samband med en diskussion angående EU:s utsläppshandel och angående trafiken ser ett problem i att trafiken och industrin hamnar i en gemensam utsläppsbubbla. I så fall kan den svenska industrin komma att konkurreras ut, eftersom det finns en större betalningsvilja inom transportsektorn. Flera rapporter visar att arbetstillfällen i Sverige och Europa kan hotas om transporterna ingår i samma bubbla som industrin.
Sofia Arkelsten, du sade något om att Miljöpartiet var hotat. Jag ser inte det som att vi är speciellt hotade. Jag tycker att det är väldigt kul att vara föregångare många gånger. Jag kan inte tycka att klimatbloggar, coola bilar eller "Moderaterna de gröna" är ett skarpt förslag - som Anders Ygeman brukar säga: skarpa förslag. Sofia sade att försurningen breder ut sig, men inte hos Miljöpartiet, skulle jag vilja säga. För vi har sett möjligheten att utveckla ett hållbart samhälle som ger människorna i samhället meningsfulla liv där miljö och människor lever i samklang, där hållbar utveckling betyder hållbar utveckling. Det handlar om ett människovänligt samhälle där barn kan växa upp med satsningar på kollektivtrafiken och cykelvägar i samhället, med alternativa bränslen till bilar, med vind- och vågkraft och med utökad ekologisk produktion av livsmedel som leder till djurs och människors välbefinnande.
Att Miljöpartiets politik är framåtskridande ser vi också på opinionsmätningarna och i våra medlemsantal. Vi vill förändra till en smart energianvändning, och här ingår inte kärnkraftsutbyggnad. Vi måste använda ekonomiska styrmedel. Flygets ökning är inte hållbar. Vi behöver alla järnvägssatsningar.
Klimatinvesteringspengarna till kommunerna och pengarna till SMHI hade vi med i vår budgetmotion.
Vi tror inte heller att man kan gräla sig ur klimatproblemen. Det kan man absolut inte. Men att vara föregångare kräver mod och en hel del riktiga förslag. Ni hör ju själva hur miljöpartistiska alla nu vill vara, men det krävs att man vill förändra och driva på. Ibland kallas vi utopiska, men när det gått en tid vill många vara med och hoppa på förslagen, mer eller mindre. Man vill vara med på det gröna tåget. Jag säger bara välkommen!
Till sist vill jag säga att jag står bakom Miljöpartiets alla reservationer, men för att spara tid i kammaren yrkar jag bifall bara till reservationerna 6 och 7.