Herr talman! Jag kan hålla med Mats Einarsson på en punkt, att det måste till en avvägning av meddelarskyddets eller meddelarfrihetens omfattning. Men frågan är om Mats Einarsson gör rätt avvägning i det sammanhanget. Det kan vi diskutera.
Jag tycker inte att det var något bra citat som Mats Einarsson tog ur propositionen från 1975/76, där man just tog upp bestämmelsen om meddelarfriheten, därför att där talas det om att det är vissa omständigheter som bort förtigas när de uppenbarar sig, och missförhållanden i allmänna och enskilda verksamheter får fortgå opåtalat.
Men när man i en förundersökning lämnar ut mycket personliga uppgifter om någon som är föremål för förundersökning men som sedan visar sig vara helt oskyldig till det brott som han eller hon är misstänkt för, vad är det för avvägning som Mats Einarsson gör i det sammanhanget? Vad är det för missförhållande som kan påtalas om man skulle förhindra att den typen av uppgifter fördes ut till allmänheten? Det handlar ju här om en avvägning av meddelarfriheten kontra den personliga integriteten. Det vore intressant att veta hur Mats Einarsson bedömer detta, till exempel i förhållande till att när vi riksdagsledamöter i utskott åläggs tystnadsplikt gäller inte längre meddelarfriheten, meddelarskyddet eller efterforskningsförbudet. Man har ju gjort vissa inskränkningar i olika sammanhang. Varför skulle man då inte kunna göra det för att skydda den personliga integriteten?