Herr talman! Anders Bengtsson citerade min partikollega Gunnar Axén som hade ställt en fråga till justitieministern om den socialdemokratiska synen på yttrandefriheten. Låt mig då säga att Moderaterna naturligtvis slår vakt om den grundläggande tryck- och yttrandefriheten. Den är utan tvekan av utomordentligt väsentlig betydelse för vår demokrati. Och jag vågar påstå att vi många gånger har varit pådrivande, inte minst när det gäller öppenhetsfrågor och att driva de svenska öppenhetsfrågorna i EU. Jag vågar påstå att vi där ganska mycket har drivit på regeringen.
Problemet är väl att när man sitter i regeringen, som Socialdemokraterna har gjort i snart 64 av de senaste 75 åren tämligen ensamma och ibland i koalition med andra, och som statsråd ska uttala sig och reagera både nu och då mot vad som sägs. Jag kan ta exemplet med kungen i början av året som framträdde vid en minneshögtid i Stadshuset. Det tog inte lång tid förrän Ulvskog uttalade sig om det och hade synpunkter på vad kungen sade.
Man behöver inte säga mycket för att det ska poppa upp någon från regeringen - tidigare satt ju Marita Ulvskog med i regeringen, och nu är hon partisekreterare - som kommenterar saker och ting. Då får man räkna med att man som minister eller partisekreterare när det är en minoritetsregering blir särskilt observerad för vad man säger och för att man säger något. Ibland är reaktionen sådan att intrycket blir att man vill snäva in eller på något sätt bemöta de kritiker som finns för att man är mer eller mindre snarstucken.
Sett till regleringsivern och yttrande- och tryckfriheten är det nog tyvärr på det sättet att Socialdemokraterna har utmärkt sig betydligt mer än Moderaterna när det gäller att försöka snäva in och detaljreglera hur yttrande- och tryckfriheten ska så att säga komma till uttryck. Ta bara den närradiobestämmelse som nu debatteras - bland annat de tio timmar som nu gäller eller de 40 eller 50 timmar som vi vill göra det möjligt att utöka till.