Fru talman! Litteratur och läsning har alltid varit en viktig del av mitt liv, och många med mig. Så har det varit sedan barnsben och sagostunderna med mormor framför brasan eller morfar på sängkanten. Vilken atmosfär det var när man strök runt i biblioteket i den stora prästgården och förundrades över hyllmeter efter hyllmeter av kända och okända verk.
Min kusin och jag fastnade ofta framför indianhjälten Texas Jacks äventyr på de nedre hyllorna. De lockade till läsning.
Som barn skrev jag brev till Astrid Lindgren och bad henne vänligt att skriva en fortsättning på Bröderna Lejonhjärta, närmare bestämt om Nangilima. Man ville ju veta hur det skulle gå. Jag var väldigt nyfiken.
Framför tv:n lyssnade jag, precis som tidigare generationer och därpå följande, till Magnus, Brasse och Eva när de i Fem myror är fler än fyra elefanter skapade fullständigt lysande pedagogiska kreationer och sånger kring alfabetet och läsandet. Inte undra på att serien har repriserats för generation efter generation och även i dag står till buds genom SVT Play.
Fru talman! Jag anser att samhället ska visa att läsning och bildning är viktigt. Det går att göra genom ett läsråd, som berörs i betänkandet, men det kan också ske via de värderingar som sänds ut i det offentliga om språk och läsning. Det görs genom att värna och vårda språket i all offentlig kommunikation och verksamhet samt genom att vårda de institutioner, till exempel bibliotek, som har till uppgift att främja språk, läsning och bildning.
I vårt förslag till en kulturkanon, som omnämns i betänkandet, ingår framtagandet av en klassikerlista över litteratur. Med hjälp av en klassikerlista skulle det under skoltiden bli tydligare vad man bör få med sig för att stå rustad, för att förstå och föra vidare vårt kollektiva minne, och för den enskilda eleven bli lättare att ta del av den svenska litteraturskatten genom några av våra mest kända verk.
En bred läsning av klassiker i skolan leder också, tror jag, till att man utvecklar sitt språk och sin förståelse för vår omvärld, för vår närmiljö och för vår egen kulturs utveckling. En klassikerlista visar också att vi värdesätter vårt språk. Unga som får läsa klassiker får goda förutsättningar att också själva få läsglädje, språkfärdigheter och uppskatta ett rikt och vackert språk. Förkovran i klassiker i skolvärlden och den pedagogiska idén är i dag alldeles för beroende av den enskilda läraren, och den nationella likvärdigheten är svag.
Fru talman! Gällande tillgången till språket och litteraturskatten är det fortfarande anmärkningsvärt att det i dag inte är en rättighet för en synskadad att lära sig svensk punktskrift. Dessutom är det märkligt att regeringen fortsätter att ignorera att språklagen så som den är utformad inte garanterar synskadades rätt till svenska språket i form av punktskrift. Så är fallet i dag, och år för år avfärdas frågan från bordet i brist på politisk vilja från övriga partier.
Mot bakgrund av vår mening i frågan anser vi att mer kan och måste göras. Därför har vi en reservation i betänkandet.
Vi framför vidare i betänkandet att vår mening är att regeringen i högre grad bör utreda om det går att åtgärda några faktorer som gör att unga läser allt mindre, även om det skiftar. Det är mycket som konkurrerar om vår uppmärksamhet och tid i dagens informationsflöde. Samtidigt kommer fler och fler rapporter om att de stora techbolagen skickligt utformar algoritmer som får oss att spendera mer och mer tid på deras plattformar än vad vi egentligen vill. Genom maskininlärning utnyttjar man våra hjärnors belöningssystem. Det påverkar naturligtvis fler delar av livet än läsning, men när det ändå ofrivilligt hämmar beteenden och leder bort vår energi från att uppnå mål och språkfärdigheter och läsande blir det problematiskt.
Fru talman! Vi delar inte regeringens inställning till modersmålsundervisning. Således delar vi inte heller regeringens uppfattning om modersmålspolitiken i språk- och litteraturfrågorna.
Vi ifrågasätter på från vår sida sett goda grunder argumentet att modersmålsundervisning underlättar tillgodogörandet av svenska. Om modersmålsundervisning vore nyckeln till inlärning i den utsträckning man hävdar skulle detta tillämpas i fler länder.
I Danmark har man slutat med modersmålsundervisning eftersom studier visar att den inte gynnar inlärningen av danska och inte heller inlärning av andra ämnen. Det finns ingen anledning att tro att situationen i Sverige skulle vara radikalt annorlunda än den i Danmark.
Sverige har som land ett särskilt ansvar för litteratur på svenska, för de nationella minoritetsspråken och för personer med funktionsnedsättning i de litterära målen.
Bibliotekslagen specificerar att biblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt några prioriterade grupper. Dessa grupper är personer med funktionsnedsättning, personer som tillhör någon av de nationella minoriteterna och personer med annat modersmål än svenska utöver de nationella minoritetsspråken.
Hur resurser ska fördelas är alltid en prioriteringsfråga, så också inom biblioteksväsendet. Vi stöder till fullo att särskild uppmärksamhet riktas mot de nationella minoritetsspråken och mot personer med särskilda behov med anledning av funktionsnedsättning. Däremot anser vi det både principiellt och långsiktigt orimligt att personer med annat modersmål än svenska utöver de nationella minoritetsspråken ska vara en prioritet för det svenska biblioteksväsendet, för det är det vi talar om här. Låt oss vara noggranna med det.
Har man utrymme, ekonomi och samsyn om att internationella språk kan tas in i samma utsträckning är det ofta ett lokalt och oproblematiskt beslut. Men att i lag tilldela främmande språk samma status som svenskan i prioriteringsordningen är i min värld absurt. Vi kan enkelt konstatera att gruppen övriga språk är väldigt omfattande och växande och att det av både principiella, kulturella och ekonomiska skäl vore kostsamt och ansträngande för biblioteken att på ett trovärdigt sätt uppnå en sådan målsättning som den lagstiftande församlingen stipulerar.
Litteratur på andra språk än svenska och de nationella minoritetsspråken bör vara aktuell att prioritera primärt i utbildningssyfte och i de fall en svensk upplaga av boken inte finns tillgänglig. Men kravet på prioritering menar vi borde strykas ur bibliotekslagen.
Samtidigt är det viktigt att understryka att denna förändring skulle handla om vad som bör prioriteras och inte, inte om någon av de samlingar som finns i dag eller om att i den mån man har möjlighet fortsätta med de inköp man har planerat. Men det bör vara en fråga för biblioteket och huvudmannen.
Fru talman! Förslaget till nationell biblioteksstrategi understryker betydelsen av ett nationellt bibliotekskort som gäller på landets alla bibliotek och leder till sökordsoptimering, länkade data, användning av och anknytning till existerande söktjänster och andra lösningar. Vi anser att de nationella lånemöjligheterna kan bli bättre genom till exempel ett nationellt lånekort, vilket vi uttrycker i betänkandet.
Där och då biblioteksmiljön är mindre tillgänglig fyller digitaliseringen en avgörande roll. Sverigedemokraterna anser att det behövs en digitaliseringsstrategi på allvar för landets samlade verk. Digitalisering av samtliga svenska verk skulle öka tillgängligheten till litteratur, inte minst för barn och unga. Samtidigt värnas och säkras tillgängligheten till litteraturen över tid, något som skulle gagna nu uppväxande och framtida generationer. Det kräver en nationell åtgärdsplan, vilket också påpekas i den nationella biblioteksstrategin.
Vad våra nordiska grannländer har gjort i flera avseenden bör vi lära oss av och utveckla när det gäller såväl arbete med digitalisering och landsbygdsbibliotek som samordningsmöjligheter.
Jag vill avslutningsvis meddela att jag står bakom samtliga sverigedemokratiska reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till vår reservation nummer 2 om läsning i skolan.