Fru talman! När det gäller det rätta sättet är ju vårt förslag att man faktiskt vänder sig till en bred massa - till professionen i skolvärlden och till elevrepresentationen, liksom till akademin, till beslutsfattare och till medborgare - för att ringa in vad man vill ska ingå i en sådan här kanon eller klassikerlista.
Om man tittar närmare på vår idé, vilket jag föreslår att man gör, ser man att det egentligen inte någonstans uttrycks att eleverna ska läsa ett visst antal hela verk eller så. Det handlar i stället om att få en gemensam referensram. Ju mer förståelse, insikt, insyn och kunskap människor har om vår gemensamma historia, desto säkrare blir de nämligen i sig själva. De blir säkra både i mötet med sina egna identiteter och i mötet med andra identiteter. Det finns väldigt mycket forskningsbelägg för detta, och det finns ingenting som hindrar att människor lär sig mer i stället för mindre.
I dagens mål i kursplanerna kan det finnas korta nedslag och stickprov i något enstaka, men man får aldrig en helhetsbild av det vi håller på att förlora i det svenska samhället - förståelsen för vår generella kulturella sammanhållning.
Vad är det Vänsterpartiet har emot att vända sig till den bredare kretsen? Det är inte politiker som ska ta fram förslaget, utan det är som sagt alla de representanter jag nämnde. Ringar man in kärnan i detta tror jag att man kan väcka en otroligt stark motivation och ett stort intresse för dessa guldklimpar - dessa skatter. Det handlar om att göra ett allvarligt försök att skapa engagemang och liv kring den här kulturpolitiska frågan, vilket vi kulturpolitiker kämpar för över partigränserna.
Tittar vi som sagt på utvecklingen i Danmark kan vi konstatera att man där står bakom detta från vänster till höger och till och med har utvecklat reformen med en Danmarkskanon och många fler inslag.
Återigen: Anser ni att vänstern i Danmark har gjort fel som har bejakat det här förslaget?