Fru talman! Jag tänker så här: Det är jätteviktigt att barn och ungdomar får en känsla för historien, vårt kulturarv, platsen de bor på och situationen de befinner sig i. De ska känna sig trygga i sin tillhörighet. Det är jätteviktiga frågor. Men jag tycker inte att frågan om barns läslust och att använda en kulturkanon hör dit. Jag uppfattar att man använder barnens vardag som ett instrument, ett verktyg, för någonting helt annat. Det är olika saker, uppfattar jag.
Ska vi ha insatser som just skapar motivation att läsa, läsglädje, är det någonting annat än kulturkanon. Vill vi lyfta fram vilka böcker som vore intressanta för folk att ta del av finns det ju lästipslistor, som vi hörde från Roland Utbult tidigare. Det förekommer på alla kultursidor. Det finns jättemånga sätt.
Jag tror inte att det behövs någon nationell samling med olika kompetenser som ska sitta och fundera på vilka böcker som är viktiga. Olika böcker är olika viktiga för olika människor vid olika tidpunkter i livet. Jag tror inte att vuxnas perspektiv och listor är det som behövs i skolan för att få barn att läsa mer.
Jag tycker att hela den debatt vi har haft i dag visar att det finns en stor vilja från alla partier att få barn att läsa mer. Då är min uppfattning att vi ska hålla den här kulturkanondiskussionen utanför de läsfrämjande insatserna för barn och unga.
Sedan kan Aron Emilsson och jag prata väldigt länge om varför det över huvud taget är problematiskt att göra det här urvalet, vilka som inte kommer med på listorna och vilka perspektiv som ska föras fram. När det gäller vilka verk som har varit viktiga i litteraturhistorien tror jag att vi skiljer oss. Även forskarna skiljer sig. Det finns olika uppfattningar om vilka som har varit de viktiga verken, varför de är viktiga och varför de ska läsas i dag. Där kommer vi nog inte att komma överens.