Fru talman! Framför allt är det för att jag tittar på hur verkligheten i skolan ser ut. Jag är själv gymnasielärare, och även om jag inte undervisar i svenska har jag många kollegor. Jag har umgåtts med gymnasieelever under många år, och jag ser den vardag de befinner sig i - den situation de har med väldigt många mål som ska uppnås.
När jag hänvisar till att detta redan pågår i skolan tittar jag på det utifrån vad det finns för kursplaner och vilken kurslitteratur man har. Det gäller framför allt gymnasieskolan, som jag har erfarenhet av, men det är liknande mål även på högstadiet. Man får ta del av litteraturhistoria, och man har kurslitteratur där delar tas upp - som Aron Emilsson nämner är det få hela verk. Men om man tittar på hur stort utrymme att läsa hela romaner det över huvud taget finns i skolvardagen i dag ser man att det inte är många hela böcker våra elever tar del av, vilket är ett problem i sig.
Om man då som Aron Emilsson vill att det ska in fler verk och att man ska utgå ifrån en lista måste man dock även fundera på vad som ska plockas bort. Med tanke på allt det som ska hinnas med i skolan i dag kan man nämligen inte förvänta sig att eleverna ska läsa väldigt många klassiker på det sätt man ger uttryck för. Det är därför jag säger att jag tycker att det finns ett avstånd till skolverkligheten i den här debatten.
Ska man uppmuntra barn att läsa tror jag som sagt att det måste göras utifrån var de befinner sig i dag, inte utifrån en önskan om att föra vidare ett kulturarv eller den typen av tankar som Aron Emilsson ger uttryck för. Det måste utgå ifrån att vi ska hitta ett sätt att främja barns intresse och motivation att läsa mer. Det kan man göra på olika sätt, och jag tror inte att det sätt som Aron Emilsson och Sverigedemokraterna ger uttryck för är det rätta sättet. Det handlar i stället om att motivera barnen och göra det utifrån var de befinner sig i dag - inte utifrån ett önsketänkande.