Fru talman! Jag slås av att både Vasiliki Tsouplaki och tidigare talare från andra partier ömt och varmt värnar skolans betydelse och att alla elever ska ha lika tillgång till och möjlighet att ta del av vår gemensamma litteratur och våra gemensamma referenser. Det är ju precis det som inte är fallet i dag.
När det gäller frågan om framarbetandet av en nationell klassikerlista som en del av en kulturkanon i skolan hör jag Vasiliki Tsouplaki nämna att detta redan finns. Men jag har befunnit mig nära klassrummet under utarbetandet av det här förslaget, som vi har drivit i flera år, och mot bakgrund av både egna erfarenheter och vad dagens elever på såväl grundskolenivå som gymnasienivå ger uttryck för säger jag: Man kan möjligen få ett par veckors undervisning i en liten provkarta av någon enstaka klassiker - ett enstaka verk som har gjort något särskilt både för vår bild av Sverige och för Sverigebilden utomlands och som har placerat sig i något slags nationell kanon - men där stannar det.
När vi besökte Danmark och det danska kulturutskottet för några år sedan fick hela kulturutskottet en föredragning om hur den här diskussionen hade väckts, slagit rot och spridit glädje i den danska debatten för många år sedan, när dåvarande utbildnings- och undervisningsminister Bertel Haarder lanserade förslaget. Kulturpolitiken hamnade överst på den politiska dagordningen, och från vänster till höger blev man överens om att detta faktiskt var en ganska bra idé. I dag är man från vänster till höger - från socialdemokratin till borgerliga partier - överens om att detta är något man vill behålla i skolorna, för det ger alla ökad bildning och ökad robusthet mot fördomar, kunskapsförakt och snedfördelning.
Jag tror alltså starkt på den här idén och vill höra varför man inte gör det från Vänsterpartiets sida.