Herr talman! Bakom den något torra rubriken
''Vissa strukturfrågor inom offentlig sektor'' döljer
sig något som är mycket viktigt för medborgarna
och som är mycket allvarligt för det svenska
samhället, nämligen det mycket omfattande
systemskifte som regeringen är i färd med att
genomföra. Man har dessutom mycket bråttom
med detta systemskifte.
Det verkar som om det skall hinnas med så mycket
som möjligt på detta område, oavsett vilket pris
som man får betala för att få det genomfört. Det är
möjligt att man redan har insett att svenska folket
egentligen inte är så särskilt intresserat av detta.
Man vill då skynda sig så mycket som möjligt,
eftersom man förstår att folkviljan efter valet
kanske kommer att slå igenom på ett annat sätt.
Man rusar här i väg och gör den ena tokigheten
efter den andra. Det handlar om allt från att sälja ut
statliga företag och naturtillgångar på ett sätt som
väcker anstöt för alla som har något begrepp om
hur förmögenheter borde åstadkommas i vårt land.
Det handlar om bilprovning, skolpeng,
barnomsorgspeng, privatisering av stora delar av
hälso- och sjukvården osv. Listan skulle kunna
göras mycket lång.
Det som tas upp i detta betänkande är det allvarliga
förhållandet att man i många fall gör detta utan att
före besluten över huvud taget fundera över vilka
konsekvenser de får. Man funderar t.ex. inte på om
servicen blir sämre i glesbygden eller om det leder
till en ökad segregation. När man överkompenserar
privata skolor och i stället tvingar kommunerna att
skära ned på resurserna till den allmänna skolan
drar man inte den slutsatsen att detta leder till att
många av de barn och ungdomar som har det
största behovet av hjälpinsatser drabbas av
stödminskningar.
Man ser inte att det här leder till ökade skillnader
och orättvisor i samhället. Det beror på att man inte
i förväg har analyserat konsekvenserna. Man har
inte frågat sig vilka transaktionskostnader som
denna enorma systemförändring medför och vilka
konsekvenser för kvaliteten på de berörda
verksamheterna som förändringarna får. Hur går
det med det demokratiska inflytandet? Vilka blir
fördelningseffekterna, och hur går det med
rättssäkerheten?
Man har i många fall inga system för vare sig
kvalitetssäkring eller uppföljning och utvärdering.
Ännu mindre har man i förväg analyserat vilka
konsekvenserna skulle bli. Vi tycker att detta är
utomordentligt allvarligt.
Regeringen har, som jag sade inledningsvis, inte
särskilt stort stöd för detta inom det svenska folket.
Statistiska centralbyrån, som vi just talade om,
gjorde för inte så länge sedan en redovisning av en
enkät där man frågade svenska folket hur man ser
på privatiseringarna. Det visade sig att en
överväldigande majoritet av Sveriges folk inte alls
vill ha denna utveckling. 80 % anser att sjukhus och
skolor i huvudsak skall drivas i offentlig regi. Bara
8 % anser att sjukhusen bör drivas i privat regi.
Ännu färre, 6 %, vill att skolorna skall drivas i
privat regi.
Man har på grund av de ideologiska skygglappar
som man har haft gått fram med brådska och slarv
under de senaste tre åren. Det nyliberala
systemskiftet har varit ett slags överordnad ideologi
för regeringen. Men folk är inte dummare än att
man har märkt att det inte riktigt stämmer. Det
visar sig därför också att tilltron till de privata
lösningarna har gått ned kraftigt under de senaste
åren.
För tre år sedan trodde 48 % av svenskarna att de
själva skulle få bättre vård på ett privat sjukhus än
på ett offentligt. I dag är den siffran mer än
halverad.
Regeringen och riksdagsmajoriteten blandar ihop
två saker, nämligen privatisering och valfrihet. För
oss socialdemokrater, som är ganska pragmatiskt
lagda, ofta med erfarenheter från kommuner och
landsting, och som tillhör ett parti som varit vant att
arbeta med och förändra verkligheten, är det
mycket viktigt att påpeka att denna
sammanblandning är farlig.
Valfrihet är bra, och en sådan skall vi försöka
åstadkomma, men att utgå från att det målet
uppnås bara genom privatiseringar är däremot ett
slags närmast religiös föreställning. Det finns inget
stöd för att en sådan uppfattning överensstämmer
med verkligheten.
Vi framhåller i de båda reservationer som vi har
fogat vid detta betänkande för det första att det är
rimligt att begära att regeringen tänker efter före
och analyserar, funderar över och försöker förutse
konsekvenserna av vad man gör. Det är rimligt att
också vi i riksdagen får ta del av ett sådant
analysarbete innan vi skall ta ställning till de olika
förslag som kommer i en strid ström.
För det andra är det rimligt att hela det experiment
som nu har pågått i tre år verkligen utvärderas
ordentligt. Vi vill därför att det skall genomföras ett
brett forsknings- och utredningsarbete just i syfte
att analysera konsekvenser av det systemskifte som
nu pågår.
Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 3.