Herr talman! Jag skall gärna se till att Yvonne
Sandberg och jag möts mot slutet av den här
debatten genom att säga att jag i inledningen av
mitt anförande uppehöll mig just vid de
metodologiska frågor som har samband med
medvetenheten om hur viktigt det är att regering
och riksdag ägnar sig åt planeringsprocessens
samtliga steg. Det innebär att man tar ställning till
syftet med en verksamhet, att man sätter upp
tydliga, uppföljbara mål, att man ser närmare på
hur de målen skall kunna uppnås och att man
därutöver har en god rapportering, så att man kan
vidta korrigerande åtgärder om man inte är på väg
dit man har för avsikt att ta sig. Det betyder att man
måste ha en konsekvent och bra uppföljning och
resultatutvärdering. Jag uppfattar det så att det
råder samstämmighet om att det är viktigt att det
utvecklingsarbetet får fortgå.
En annan sak som jag tog upp i mitt anförande var
att socialdemokraterna i sin reservation i utskottet
uppehållit sig så mycket vid att det hänt så mycket
under senare år och att man kanske har gått fram
litet väl snabbt. Det inlägget görs mot bakgrund av
30 års fall av produktiviteten i den offentliga
sektorn. Nu när det redovisas en starkt ökande
produktivitet i den offentliga sektorn kommer man
med den här kritiken! Det finner jag något
märkligt. I själva verket bör man vara tacksam över
den förändring av trenden som har skett under de
senaste åren.