Fru talman! Jag skall be att få tacka
invandrarministern så mycket för svaret på min
interpellation. Jag vill också uttrycka min
tacksamhet över att invandrarministern verkligen
tar de här frågorna på allvar och är bekymrad över
dagens situation. Hon påpekar just att det är en
rigid hållning som har verkat under några år.
Just det förhållandet att invandrarministern har
tillsatt en utredning, som nu har blivit klar, har visat
att det finns anledning att mjuka upp reglerna och
även den snabba hanteringen. Vi fick vänta mycket
länge på den här utredningen, måste jag säga, och
det har varit olyckligt för många människor. Nu har
utredningen äntligen kommit och regeringen har,
tycker jag, agerat snabbt genom att utredningen så
fort den hade kommit också skickades ut på remiss.
Dessutom har man haft en hearing. Det tycker jag
är mycket bra, liksom att man lägger sådan vikt vid
de här fallen att man anser att de bör behandlas
snart.
I svaret sägs att samtliga remissinstanser var eniga
om att reglerna borde ändras i en generösare
riktning. Jag har också fått signaler om att det var
på det viset, förutom att någon sade att
Utlänningsnämnden hade vissa tveksamheter till
generösare regler. Men jag hoppas att även
Utlänningsnämnden tar till sig de synpunkter som
kommer fram och vill medverka till en mjukare
inställning i de här frågorna. De rör en grupp
människor som lider mycket av att vi har den
tingens ordning som vi har i dag.
Ett problem som jag tar upp i min interpellation
gäller just den grupp personer där en utländsk
medborgare har anknytning till en svensk
medborgare eller någon som har uppehållstillstånd
här i Sverige. De har själva sökt asyl och sedan fått
avslag på sin asylansökan. Beslutet om asyl och
utvisning eller avvisning har vunnit laga kraft, och
då får de inte göra en ny ansökan.
Här har rått en viss förvirring om vilken
information de här personerna har fått. De
informationer som jag har fått om sådana här fall är
att man har sagt till dessa personer att de skall vänta
på sin asylansökan. Först måste den klaras av. Då
väntar de på att de skall få besked, för de tror att
de skall få asyl. Man söker asyl som flykting och vill
naturligtvis också bli behandlad på det viset.
Under tiden har det tillkommit att man har
etablerat ett förhållande och vill av den
anledningen vara kvar här. Då har en del personer
trott att man först väntar på besked om sin
asylansökan, och sedan kan man söka på
anknytning, om man skulle få ett negativt besked.
I stället visar det sig att man sitter i en hopplös
situation. Man måste tillbaka till hemlandet för att
söka. Utlänningsnämnden har gjort bedömningen
att personen i fråga kan åka hem och då får han
eller hon göra det.
I flera fall är det på det viset att de här människorna
helt enkelt inte vågar åka hem. Jag har tidigare med
invandrarministern haft uppe till diskussion ett fall
med en koptisk kristen som absolut inte vågar åka
till Egypten på grund av repressalierna mot kristna
där. Han gömmer sig i stället i Sverige, därför att
han har familj och barn här. Han är, tycker jag, ett
självklart fall där det handlar om anknytning. Det
handlar om en familj där till slut även den som har
uppehållstillstånd tvingas gömma sig för att kunna
vara tillsammans med sin man och för att barnet
skall kunna vara tillsammans med sin far.
Omständigheterna är mycket olyckliga när det
gäller den här gruppen, som är en ganska stor
grupp. Det gäller flera hundra familjer. Man borde
kunna få någon lösning till stånd för dem, för de
mår mycket dåligt. De är i så fall också beredda på
att man förlänger tiden för uppskjuten prövning av
deras fall utöver två år, så att man kan bevisa att det
är seriösa förhållanden det handlar om. Det är inte
fråga om skenäktenskap. Men det är stort lidande
som de får utstå.
I vissa fall har personerna i fråga begett sig
utomlands. De har fortfarande kanske inte vågat
åka hem. Det finns de som sitter i Grekland, i
Danmark och litet varstans och väntar. De har gjort
som man har sagt till dem att göra, de har åkt ut för
att söka tillstånd. Sedan sitter de där och får inga
besked. Jag vet att det i ett fall är fråga om en
libanesisk medborgare som sedan nio månader
sitter i Köpenhamn. Till honom har man sagt att det
går bra att söka därifrån. Sedan sitter han där och
väntar. Tänk vad det kostar att bosätta sig
utomlands, att inte kunna söka arbete eller
någonting, och vilket lidande det innebär för det
här paret att inte kunna vara tillsammans.
Det går också ut mycket olika information om att
kunna söka på svenska ambassader utomlands.
Ibland säger man att det går att söka i t.ex. Turkiet.
Jag känner till en iransk kvinna, höggravid, som
fick beskedet att om hon inte kunde åka till Iran
skulle hon åka till Turkiet. Man kan bara föreställa
sig vad det skulle innebära, att höggravid åka till
Turkiet. Vilka större möjligheter finns det att
komplettera ansökan i Turkiet?