Herr talman! Den sexåriga flickan Lisa veckade sin panna, tittade bekymrat på sin pappa och sade: Men, pappa, om ni inte hade dator när du var liten, hur kom ni då in på internet?
Det är en relevant fråga i vårt medielandskap i dag där den tekniska utvecklingen har revolutionerat sättet som vi alla konsumerar medier på. Låt oss leka med tanken att vi skulle ha en kristallkula här på onsdagskvällen i Sverige riksdag och se in i framtiden. Hur kommer morgondagens tv-tittare att titta på tv? Hur kommer morgondagens radiolyssnare att ta del av public services utbud? Hur ser en tv-apparat ut år 2020?
Det är inte så många år dit, kanske alla riksdagens församlade ledamöter tänker, men när vi pratar om it-utveckling och teknikutveckling är åtta år flera generationer. Tittar vi tillbaka åtta år i tiden fanns inte smarta telefoner och Facebook. Vad finns om åtta år? Redan i dag kan vi titta på tv i mobilen, på läsplattan och på datorn. Redan i dag är det ytterst rimligt att ifrågasätta att själva tv-innehavet, innehavet av en mottagare, ska vara det som kvalificerar oss för att betala tv-licens. Hur ska det då vara om åtta år? Det vet vi inte i dag, men den nya tillståndsperioden för public service, som kommittén nu utreder och tar fram förslag till, ska sträcka sig fram till år 2020. För ett brett public service i framtiden är det avgörande att vi har en finansieringsmodell som har hög legitimitet och är effektiv.
Att politiken ska hålla samma takt som utvecklingen är, tror jag, för mycket begärt, men politiken bör vara teknikneutral. Vi måste inse att det system som vi har i dag är under upplösning. Som vi har hört i debatten - jag tror att det var Tina Ehn som nämnde det - har vi haft dagens avgift sedan 50-60 år tillbaka i tiden. Då såg mediemarknaden och sättet vi konsumerade medier ut på ett ganska, för att inte säga väldigt, annorlunda sätt. Det fanns få radiokanaler och en tv-kanal i ett mediemonopol. Kartan har förändrats. Därför tycker jag och Kristdemokraterna att tv-licensen är mossig och orättvis, och det är vi inte ensamma om att tycka.
I en undersökning i novemberbarometern frågade Medieakademin hur public service bör finansieras i framtiden. 3 procent hade ingen uppfattning. 8 procent tyckte att en skattefinansierad public service var ett mycket dåligt förslag. 9 procent tyckte att det var ett ganska dåligt förslag. Men 37 procent tyckte att det var ett mycket bra förslag. 30 procent tyckte att det var ett ganska bra förslag.
Kristdemokraterna tycker inte att en skattefinansiering i dess rätta form, det vill säga rakt på skatten och rakt in i budgeten, är den rätta vägen att gå. Vi vill säkra public services oberoende och självständighet och förordar därför en modell av public service-avgift som tas in via skattesedeln men som går vid sidan av statsbudgeten.
Jag tillhör en generation som ständigt är uppkopplad. Jag ägde faktiskt inte en tv till för ett år sedan. Då köpte jag min första tv. Före det hade jag tittat på tv i mobilen, lyssnat på radio via dator och konsumerat public service på en massa olika sätt, men jag hade inte betalat en spänn för det. Det var ett erkännande. Jag har suttit i riksdagen utan att betala tv-licens.
Förra året fattade riksdagen beslut om att det finns anledning att diskutera olika alternativ för att finansiera radio och tv i allmänhetens tjänst. Ett enigt kulturutskott konstaterade då i betänkandet att vi måste ta hänsyn till den tekniska utvecklingen. Därför fick också Public service-kommittén det uppdrag den har att ta fram förslag på en finansieringsmodell som är ändamålsenlig och bra för framtiden.
De utreder just nu flera olika modeller. Jag har redan avslöjat vad Kristdemokraterna förordar. Om det förslaget skulle gå igenom skulle pengarna tas in via Skatteverket i stället för via Radiotjänst. Kostnaderna för att kontrollera att folk i dag betalar sin tv-avgift uppgår till 164 miljoner kronor om året.
Det kan ju tyckas som en droppe i havet när det är 7 miljarder som samlas in, men 164 miljoner kronor är ungefär fyra gånger mer än vad SVT tar emot i sponsring varje år. Det motsvarar ungefär tio lokalradiostationer. Man behöver inte vara professor i matematik för att räkna ut att 10 procent - för så stor andel är det som smiter från att betala tv-licens i dag - av 7 miljarder är ganska mycket pengar. Plussar man på de 164 miljoner kronorna som jag talade om inser vi att de här hundratals miljoner kronorna som inte kommer in med dagens mossiga system skulle kunna gå till ett bättre programutbud eller en lägre avgift. Då skulle vi byta ut detta system mot en finansiering som är relevant, ändamålsenlig och som håller för att säkra public service för framtiden.
Jag tycker också att det är på sin plats, herr talman, att nämna att Kristdemokraterna stöder betänkandet i den meningen att vi vill understryka att SVT fortsättningsvis också ska kunna ha sponsring för att säkra sändning av sportevenemang. Detta gäller också det breda uppdraget som public service-bolagen och däribland SVT har.
Underhållning är en del i det breda uppdraget, och en stor grej som SVT arrangerar återkommande varje år är Melodifestivalen. I det sammanhanget vill jag beklaga att Siv Holma från Vänsterpartiet har lämnat salen, för jag tänkte citera en av de tävlande i årets upplaga av Melodifestivalen. Han kom sist, och han sjöng om att kärleken är ett mirakel. Han brukar säga "herregud" på ett väldigt märkligt sätt - han rullar liksom fram på r:en. Jag började nästan tänka så tidigare här i kammaren när Vänsterpartiet talade utifrån konspiratoriska tankegångar. Man talade om misstankar och sade att man inte baserar sina uttalanden på fakta utan på konspirationer.
Jag skulle, herr talman, vilja fråga Siv Holma om hon var i salen om hon brukar göra så vid politiska ställningstaganden eller om man inte som riksdagsledamot kan, tycker jag, anse att det är rätt rimligt att hålla sig till just fakta.
Jag tycker i debatt om public service och medier att man ibland, för ofta från oppositionshåll, utgår från en bild av sin motståndare som inte överensstämmer med verkligheten. Jag skulle vilja citera Erik Fichtelius, vd för ett av public service-bolagen, från en debatt i somras i Almedalen då han sade: Jag läser inte vad som står mellan raderna utan vad som står på raderna.
Man kan tycka att det är rimligt att göra så när man förbereder en debatt i Sveriges riksdag om det betänkande som vi har att ta ställning till här och direktiven till Public service-utredningen där alliansregeringen och vi som allianspartier slår fast vikten av ett brett public service, ett starkt public service, ett oberoende public service och ett självständigt public service.
Jag skulle också, herr talman, ha velat fråga Siv Holma hur man kan gå in och peta i en detalj om placeringen i en tv-debatt och i samma anförande tala om självständigheten och oberoendet hos just det public service-bolaget. Jag får tyvärr inget svar på den frågan i dag.
Slutligen vill jag nämna det positiva i anslaget för att digitalisera SVT:s, SR:s och UR:s arkiv. Lilla Lisa som jag inledde mitt anförande med att prata om kommer med de pengar som vi har givit till exempel till Utbildningsradion att kunna ta del av bildande program hemma vid den dator som hennes pappa inte hade när han växte upp, men hon kan få möjligheten att ta del av program som kanske visades när hennes pappa var liten. För egen del skulle jag tycka att det vore ganska spännande att exempelvis titta på ett avsnitt av
Hylands hörna
.
Många frågor om framtidens public service, tv-avgiften, sponsring av Sveriges Television och så vidare hanteras inom utredningen inför det nya sändningstillståndet för public service-bolagen som träder i kraft 2014. Jag vill inte föregripa den utredningen och yrkar därmed bifall till utskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)