Herr talman! Jag ska börja med att säga att jag tycker att Helena Bargholtz sade mycket klokt om diskriminering och kampen mot densamma. Jag kan instämma i väldigt mycket av det hon sade. Den samstämmighet som ganska ofta finns mellan Folkpartiet och Vänsterpartiet när det gäller de här frågorna har många gånger tagit sig uttryck i gemensamma reservationer och gör så även på någon punkt i det här betänkandet.
Ingvar Svensson tog upp en oerhört intressant diskussion. Vi har snuddat vid den tidigare. Jag tror att Ingvar Svensson är inne på något väldigt viktigt, åtminstone väldigt intressant. Det han gör är inte något mindre än att han ifrågasätter bärande delar av den liberala hypotes som bär upp den svenska grundlagen, i synnerhet när det gäller fri- och rättighetssystemet. Det hela utgår från, som Svensson helt riktigt påpekade, att det är ett förhållande mellan individerna och staten. Individen ska skyddas på olika sätt från statens ingrepp. Det allmänna ska ha en skyldighet att garantera vissa friheter i förhållande till det allmänna, och man borde överväga om inte fri- och rättighetsskyddet också kan avse förhållandet mellan individer.
Jag tror att det finns en viktig tanke där. Möjligen skulle jag vilja utvidga resonemanget lite genom att säga att det kanske inte i första hand handlar om relationen mellan individer utan det handlar om relationen mellan individer och makter av lite olika slag - statsmakten givetvis, men också den makt som ligger i det privata ägandet.
Vad skulle då till exempel en sådan utvidgad syn på fri- och rättigheter innebära? Det skulle till exempel öppna för den diskussion som vi från Vänsterpartiets sida har försökt att föra många gånger om till exempel yttrandefrihet på arbetsplatsen eller om offentlighet i privata företags handlingar. Där har vi, även om vi har fått ett visst stöd från socialdemokratiskt och miljöpartistiskt håll ibland, ändå stött på någon slags strukturell patrull, om jag får uttrycka det på det sättet, i det att grundlagen inte handlar om förhållandet mellan individen och det privata, i det här fallet privata företag, utan om förhållandet mellan individen och det allmänna.
Men, som sagt, tiden är begränsad. Vi får försöka återkomma till den här diskussionen i annat sammanhang också.
Jag vill gå lite mer direkt till det här betänkandet, medan jag har tid kvar. Jag ska inleda fortsättningen av mitt anförande med att yrka bifall till reservation nr 5, som handlar om en komplettering av den uppräkning som finns i 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen, där det står att det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning - och så kommer tillägget - könsidentitet, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person.
Det där har sin förhistoria. För några år sedan lyckades vi komma fram till en enighet, eller åtminstone en bred majoritet för att vi skulle föra till uttrycket sexuell läggning i denna uppräkning. Vi ville redan på det stadiet diskutera att "könsidentitet" skulle vara med. Men det var då inte möjligt att nå någon majoritet för att över huvud taget förändra eller utvidga den här paragrafen på det sättet. Vi nöjde oss då med "sexuell läggning". Med respekt för den kompromissen har vi tidigare vid något tillfälle inte stött förslag om att tillföra "könsidentitet".
Nu har det gått en tid, och vi har hela tiden sagt att vi skulle återkomma i den här frågan. Det gör vi nu. Vi menar att det är hög tid att vi fortsätter den debatten och faktiskt överväger om vi inte ska tillföra "könsidentitet" i den här paragrafen.
Varför är det här så viktigt? Det sägs från utskottets sida att den här uppräkningen inte är uttömmande och att man skulle kunna tolka in "könsidentitet" här också. Det är viktigt därför att ett av de första stegen i bekämpandet av diskriminering är synliggörande. Lagstiftningen har en viktig funktion just i synliggörandet av grupper som på olika sätt behöver skydd mot diskriminering. Just denna fråga, om könsidentitet, är verkligen något där det fortfarande finns mycket kvar att göra när det gäller synliggörande. I och för sig har debatten tagit en del steg framåt även i den här kammaren, men fortfarande finns det en del att göra när det gäller lagstiftningen.
Detsamma gäller en annan fråga som vi lyfter fram i det här betänkandet, nämligen en HBT-förordning. Det kan låta lite märkligt. Homosexuella, bisexuella och transpersoner, står HBT för. Vad skulle en förordning om detta kunna innebära? Tanken bakom detta är att den statliga verksamheten på olika sätt ska leva upp till bland annat den paragraf mot diskriminering i grundlagen som jag nyss refererade.
Men detta kräver inte bara kunskap om regeringsformens formuleringar. Det kräver också sakkunskap om förhållandena för grupper som riskerar att diskrimineras. Den kunskapen tror jag faktiskt att vi är överens om fortfarande är eftersatt även i statsförvaltningen, på områden i verksamheter där den definitivt inte borde vara eftersatt. För att i någon mån kunna komma till rätta med detta menar vi att det vore angeläget att ta fram en förordning som så att säga pressar myndigheter och verk av olika slag att uppmärksamma de här frågorna och också rapportera tillbaka vad man gör för att komma till rätta med olika typer av missförhållanden.
Nu ses verksförordning och sådant över, men jag tror ändå att det vore angeläget att det kom en tydlig signal härifrån kammaren in i den processen. Därför har vi lagt fram en motion om detta. För tids vinnande, och jag har också i bakhuvudet att det möjligen inte skulle bli majoritet för ett sådant yrkande, yrkar jag inte bifall till den reservationen. Men jag står självfallet bakom den.
Därmed tror jag att jag nöjer mig den här gången.