Herr talman! Den här frågan har vissa likheter
med den vi nyss diskuterade, nämligen frågan om
ejderjakt. Det handlar om hur vi skall tolka våra
internationella överenskommelser och våra nationella
åtaganden när det gäller hur vi skall beskatta
respektive vårda våra vilda bestånd i allmänhet och
fågelbestånden i synnerhet.
Mellanskarven har ökat explosionsartad i Sverige
under de senaste åren. Det nämnde också
jordbruksministern. Det gäller inte bara Kalmarsund.
Den har nu spritt sig in i flera av våra insjöar. Där har
den nått en beståndstäthet som utan tvekan överstiger
vad som är acceptabelt med tanke på balansen mellan
olika arter och olika fåglars möjligheter att finnas till.
När jag förordar att det skall finnas möjlighet att
decimera stammarna där vi har fått sådana problem
innebär det inte att jag har sagt att vi skall utrota
skarven, Gudrun Lindvall. Det skall vi naturligtvis
inte göra, utan vi skall verka för att få en vettig balans
mellan de olika arterna.
Jag tror att det möjligen också är därför som
Naturvårdsverket, om jag är rätt påläst, i en skrivelse
till regeringen eller möjligen till Miljödepartementet
har föreslagit att mellanskarven skall avföras från den
hotlista som EU har. De har alltså också gjort samma
tolkning.
Jag tror inte, precis som jordbruksministern säger i
sitt svar, att vi behöver ytterligare utredningar för att
lösa dessa problem. Det finns ju redan en utredning
som nyligen är tillsatt - och som nyligen börjat arbeta
- nämligen den av departementet tillsatta
Jaktutredningen.
Jag har i en motion till riksdagen som ännu inte är
behandlad av utskottet tagit upp problemen med
mellanskarven och hur vi skall kunna få en samsyn
mellan de olika intressen som är inblandade här. Det
vore bra om vi kunde få till stånd en samsyn mellan
fiskarbefolkningen, bevarandeintressen och
skogsintressen. Jag tycker att det vore lämpligt om
jordbruksministern tog upp detta som någon form av
tilläggsdirektiv eller liknande till den sittande
Jaktutredningen.