Fru talman! Jag tänker tala om vården.
Miljöpartiet hävdar, och har under hela den här
riksdagsperioden hävdat, att vi har råd med vård. Vi
har varit kritiska mot de hårda neddragningar och
stora personalminskningar som har skett inom kom-
muner och landsting sedan 1991. Att jag använder
mig av ordet neddragningar i stället för besparingar
beror på att jag inte tror att de förändringar som har
skett handlat om verkliga samhällsbesparingar utan
mer om samhällsförändringar.
Under en lång tid har vi politiker endast fått svaga
signaler från vårdsektorn om att personalen inte hin-
ner med det som skall skall göras och att man mår
dåligt av sin arbetssituation. Men under den senaste
tiden har kritiken blivit allt starkare. Personalen tiger
inte längre, vilket medfört att debatten på allvar har
kommit i gång om bristerna inom vårdsektorn. På
några ställen har bristerna varit så stora att både
vårdtagarna och personalen har farit illa. På andra
ställen har vården och omsorgen varit bra, men med
en personal som har känt sig sliten och mått dåligt
beroende på sin pressade arbetssituation.
I det första skedet av uppsägningarna inom vår-
dområdet blev det en stor tystnad. Många var rädda
för att det skulle bli de som förlorade jobben om de
var kritiska mot nedskärningarna och mot sina ar-
betsgivare.
Nu har man på många ställen passerat smärtgrän-
sen. Man tiger inte längre utan uttalar öppen kritik
mot vad som upplevs som ytterligare försämringar.
Personalen är inte längre rädd för att bli uppsagd.
Man är t.o.m. beredd att säga upp sig från sitt jobb
därför att man anser att det inte längre går att ge en
värdig vård och därför att man känner sig för sliten
för att fortsätta att arbeta i vården.
Jag har fått fler signaler om liknande förhållanden
och vill redovisa ett exempel. I min hemkommun,
Friggesund, har personalen på Frejagården reagerat
kraftfullt mot fortsatta förändringar och perso-
nalminskningar. Som politiker i riksdagen tänker jag
inte, och kan inte, lägga mig i hur man lokalt organi-
serar vård och omsorg, men jag tycker att det är vik-
tigt att informera mig om hur en pressad vårdpersonal
upplever sin arbetssituation.
Förra veckan träffade jag därför vårdpersonal i
Friggesund för att få deras beskrivning av och syn på
äldrevården. Det var ett givande möte som slutade
med att jag dagen efter följde med under ett arbet-
spass mellan kl. 13.00 och kl. 22.00, vilket innebar att
jag även fick möjlighet att träffa nattpersonalen.
Så här kan det se ut på ett äldreboende:
Frukost kl. 7.30 för den som först får hjälp på
morgonen, kl. 10.45 för den som sist blir hjälpt upp ur
sängen. Tiden för frukost hänger samman med hur
arbetskrävande de äldre är. Det kan variera från dag
till dag. Men klart är att personaltätheten eller -
glesheten har stor betydelse. På helgerna hinner man
inte alltid med att få upp alla på morgonen. Då kan
man tvingas att servera frukost på sängen.
Sedan är det lunch kl. 12.00, även för den som
fick frukost kl. 10.45. Middagen serveras kl. 16.00.
Hungrig hinner ingen bli på dagen, men det blir långt
mellan middagen och morgonmålet kommande dag.
Personalen skall hjälpa till med omläggning av
bandage, toalettbestyr, duschning, påklädning, bädd-
ning, sköta mat, disk, städning, tvättning av de äldres
kläder och övrig tvätt samt administrativa uppgifter.
De hinner inte sitta ned med de gamla. De hinner inte
med gåträning och inte heller s.k. handträning.
Personalen uppger att det känns "gruvsjukt" att gå
till jobbet. Ibland arbetar man övertid utan att ta ut
betalning, och många gånger tycker man att man inte
har råd att vara sjuk. När jag var där var det tre per-
soner som hade ansvaret för två avdelningar med
sammanlagt 16 äldre. På natten är det två som skall
täcka in sex avdelningar, och här talas det om perso-
nalminskning. Personalen tycker att det är "tungt som
attan", trots att man för närvarande har hjälp av en
beredskapsarbetare under dagtid som kan hjälpa till
med maten och som läser för de äldre.
Fru talman! Så här vill vi inte att det skall vara.
Det är viktigt att vården får de resurser i form av
personal som behövs. På det gruppboende som jag
har beskrivit har enligt den information jag fått inte de
äldre farit illa. Men personalen gör det, och i längden
kommer det med stor sannolikhet att påverka vård-
kvaliteten. Det är därför bra att Socialstyrelsen be-
stämt sig för att skärpa kontrollen av vården av våra
äldre. Jag hoppas att även vårdpersonalens situation
då uppmärksammas.
Fru talman! Om vi prioriterar rätt i riksdagen, har
landsting och kommuner råd med en personaltäthet
som ger god omvårdnad och en frisk personal. På
köpet får vi också färre arbetslösa. Om vi fortsätter att
pressa och stressa vårdpersonalen - vem tror ni då vill
satsa på de viktiga vårdjobben i framtiden?