Fru talman! I går avhandlade vi ekonomiska frå-
gor och arbetsmarknadsfrågor. I dag skall vi ägna oss
åt andra allvarliga frågor. Vi skall diskutera det socia-
la kontot.
Med viss tillfredsställelse kunde statsministern
konstatera att ekonomin och statsbudgeten är i balans.
Till viss del har han naturligtvis rätt. Inkomster och
utgifter går nu ihop i statens budget. Företagen gör
stora vinster och de rikas förmögenheter ökar stadigt.
Varje år produceras stora överskott i den svenska
ekonomin. Problemet är att tillägnandet av de eko-
nomiska överskotten blir alltmer privatiserat, samti-
digt som det sociala kontot utarmas.
Det är en sned fördelningspolitik som leder till att
obalanser uppstår i andra sektorer av samhället.
Massarbetslösheten leder till obalans mellan kapi-
tal och arbete.
Nedskärningspolitiken har skapat stora sociala
obalanser.
På det sociala kontot kan vi bl.a. finna följande
minusposter:
De fattiga blir fattigare och de rika blir rikare.
Den samlade servicen inom äldreomsorgen har
minskat med 7 %.
Bristerna i sjukvårdsinsatserna för de äldre har
ökat.
Omfattande näringsproblem hos de äldre i särskilt
boende har uppdagats.
Antalet socialbidragstagare har ökat dramatiskt.
Antalet barn som lever i familjer som är drabbade
av arbetslöshet har flerdubblats.
Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin ökar
kraftigt.
Över huvud taget har köerna inom sjukvården ökat
på ett otillständigt sätt. Inom parentes sagt tror jag
inte att Moderaternas och Folkpartiets vårdgaranti
är lösningen på detta problem, eftersom det inte
skjuts till några nya pengar.
Vi ser hur antalet hemlösa blir fler.
Alltfler tvingas avstå från tandvård och läkemedel
på grund av höga kostnader.
Alltfler lever i misär och förtvivlan.
Det blir allt svårare att hitta någonting på plussi-
dan på det sociala kontot. Kanske socialministern kan
hitta något. Däremot är det alltför lätt att rada upp
tecken på försämringar.
Segregationen ökar i samhället.
Läkartiden för sjukvård i särskilt boende har nu
sjunkit till under 4 minuter per patient och vecka.
Läkartiden för barnhälsovård har sjunkit till 2,5
minuter per barn och vecka.
För att avrunda denna dystra uppräkning vill jag
lyfta fram tre andra nyckeltal som också har bäring på
det sociala kontots sammanbrott.
För det första: Vinsterna för enbart de börsnotera-
de företagen ligger stadigt kring 150-200 miljarder
kronor per år.
För det andra: 68 000 kompetenta, kunniga män-
niskor har tvingats att lämna vården och omsorgen
trots att deras insatser skulle behövas mer än någon-
sin.
För det tredje: Barnafödandet har minskat drama-
tiskt med 25 % på ett enda år.
Det är nu helt uppenbart att regeringen måste
ställa upp helt andra mål än att nöja sig med att bud-
geten är i balans och att marknaden är nöjd och belå-
ten.
Nu krävs att det sociala kontot kommer i balans.
Men då måste vänsterpolitiken tas med i handlingen.
Den sociala dimensionen måste nu återigen komma in
i politiken, och med detta menas inte ytterligare vack-
er prat - det har vi redan övernog av. Nu krävs kon-
kreta gärningar.
En bra början vore att styra om en del av de stora
ekonomiska överskotten som skapas i ekonomin från
privat tillägnande till gemensamma behov.