Fru talman! Sverige är, jämfört med många andra länder, ett tryggt och säkert land att bo i. Vi har en internationellt sett låg brottslighet, och antalet grova brott minskar. Samtidigt visar undersökningar från bland annat Brottsförebyggande rådet att människor här upplever en allt större otrygghet i sin vardag. Allt fler människor uppger att de inte känner sig trygga när de går utomhus, och allt fler äldre och kvinnor uppger att de helst låter bli att gå utomhus när det är mörkt.
Tre av fyra tillfrågade i Brås nationella trygghetsundersökning för år 2010 uppger att de upplever att brottsligheten ökar. Paradoxen är samtidigt att de som känner sig tryggast - de unga männen - är de som oftast begår och utsätts för brott. Känslan av bristande trygghet måste tas på allvar.
Brås nationella trygghetsundersökning för år 2010 visar att 54 procent av brotten mot person begås av en liten grupp i befolkningen på 1,3 procent där man även själv har utsatts för fyra eller fler brott av samma typ under år 2010. Detta är inte heller något nytt. Slutsatsen från Brås statistik är att den övervägande andelen brott mot person begås av kriminella män och riktas mot andra kriminella män - något hårdraget. Samtidigt är mörkertalet stort.
Min slutsats är att det finns ett stort behov i landet av att öka allmänhetens kunskap om vilka brott som begås, av vilka de begås, hur de begås och vilka straff som döms ut. När kunskapen ökar, då ökar också tryggheten. Det skulle vara välkommet med förslag från regeringen om detta - inte bara förslag om att anställa fler poliser, bygga ut fängelser och öka övervakningen av allmänheten i landet.
I det nu aktuella betänkandet från justitieutskottet behandlas ett antal motioner från allmänna motionstiden. Det förslag som har vunnit majoritet i utskottet, med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och även Sverigedemokraterna, innebär att regeringen ska återkomma med förslag om en snabbare rättslig prövning av ungdomsbrott.
Riksrevisionen har i sin redogörelse till riksdagen 2009 - med anledning av en rapport om de rättsliga myndigheternas hantering av unga lagöverträdare - anfört att myndigheter ofta inte uppfyller det krav på särskild skyndsamhet i handläggningen av ungdomsbrottsärenden som finns i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, LUL. Handläggningstiderna är ofta för långa oavsett del av rättskedjan, allt från socialtjänst till domstolar. Regeringen har därefter givit ett antal myndigheter olika uppdrag för att försöka åtgärda de brister som Riksrevisionen har påpekat.
Problemen med att förundersökningar mot personer som är under 18 år tar för lång tid och inte leder till slutliga avgöranden i tid är inget nytt. Problemen har uppmärksammats under en längre tid. Detsamma gäller att socialtjänsterna i kommunerna inte förmår agera förebyggande på tillräckligt effektivt sätt.
De åtgärder regeringen har beslutat om är lovvärda och kan vara steg i rätt riktning för att snabbare utreda ungdomsbrotten. Mot bakgrund av svårigheterna med att styra polisväsendet är jag dock skeptisk. Vi får hoppas att arbetet med att så småningom skapa den nya polismyndigheten kan skapa bättre förutsättningar.
Regeringens åtgärder är enligt min mening inte tillräckliga. Om vi från samhällets sida ska kunna åtgärda de 54 procent av brotten mot person som begås av de 1,3 procenten av befolkningen krävs uppenbarligen mer än uppdrag till myndigheter. Ett tillkännagivande från riksdagen till regeringen måste därför ske.
Jag skulle önska ett kraftigare fokus på åtgärder för att stödja kommunal socialtjänst, ökat fokus från polisen på kontaktsökande och kontaktskapande verksamhet och inte minst förebyggande kriminalunderrättelselett polisiärt arbete för att på förhand sätta in resurserna på rätt ställe och mot rätt personer. Det är ju inte någon särskilt stor nyhet vilka som främst begår dessa brott.
Justitieutskottet föreslår därför att regeringen ska återkomma med förslag om snabbare rättslig prövning av ungdomsbrott. Jag kan inte annat än välkomna det.