Fru talman! Ett återkommande kriminalpolitiskt debattämne är hur samhället ska reagera på ungdomars brottslighet, och det har vi ägnat oss åt i dag. Det är ett område som jag och Kristdemokraterna tycker är viktigt att vi debatterar; det finns mycket att göra här.
Det går inte att tala om brott och straff utan att beröra det förebyggande arbetets roll. När kriminalvården får ta hand om en person är det många gånger mänskligt sett redan för sent för en genomgripande förändring.
Föräldrarna och familjen är samhällets viktigaste brottsförebyggande resurs. Det skrev en statlig utredning för några år sedan. Inget barn föds till brottsling, men det föds in i en miljö där risken att utveckla ett brottsligt beteende kan vara större eller mindre. En trygg uppväxt med goda vuxna förebilder som förmedlar normer och värderingar med respekt för andra människors värde och integritet kan inte överskattas.
Om inte föräldrarna fungerar i detta avseende måste andra vuxna som finns runt omkring barnet ta på sig ansvaret. Det kan vara släktingar, lärare, idrottsledare, grannar, myndighetspersoner, föreningsaktiva och människor i kyrkor och samfund - kort sagt vuxna som bryr sig. Normöverföringen från den äldre generationen till den yngre brister och måste bli bättre. Kontakten med en enda pålitlig vuxen under uppväxten kan betyda skillnaden mellan ett liv i eller utan kriminalitet.
Ungdomen är, som vi redan har talat om, den mest brottsaktiva perioden i människors liv. Långt ifrån alla människor begår dock brott. Men i förening med det korta tidsperspektiv som många unga har och att ett helhetsgrepp gällande unga lagöverträdare inte alltid funnits överallt skapas en nyrekrytering till kriminella kretsar som inte kan ligga i vårt samhälles intresse.
Vi kristdemokrater ser vikten av att ha snabba åtgärder; det är en viktig väg. Att arbeta vidare för ökad samverkan mellan myndigheter och stärka stödet till föräldrar genom exempelvis familjerådslag och bekymringssamtal är en annan viktig åtgärd.
Vi vet att brott begångna mot unga har ett stort mörkertal. Undersökningar visar att de vanligaste orsakerna till att unga valde att inte anmäla var att de inte trodde att polisen skulle få fast gärningsmannen, att de ändå inte skulle få tillbaka det stulna och att gärningsmannen inte skulle få något straff. Många unga redogjorde också för att reaktionen kom för sent.
Många unga väljer att inte anmäla de brott de utsätts för, visar statistiken som Brottsförebyggande rådet har tagit fram.
Akutmottagningarna landet över redovisar siffror på att de får in allt fler misshandelsfall. I stor utsträckning rör det sig om unga män. Samtidigt visar siffrorna från Brå att misshandeln minskar. Brås statistik utgår från antalet anmälningar, så detta tyder på att allt färre väljer att anmäla. Siffror från Södersjukhuset i Stockholm visar att sex av tio låter bli att polisanmäla. När undersökningen gjordes förra gången, år 2000, var det fyra av tio.
Skälet till att ungdomarna väljer att inte anmäla är enligt deras egen utsago rädsla för repressalier och att polisutredningarna har tagit för lång tid.
Detta förklarar varför många väljer att inte anmäla när de har blivit misshandlade. Man får plåster på såren men vill inte att dessa sår ska rivas upp flera månader eller till och med år efter att de, i alla fall i yttre fysisk mening, har läkt.
Situationen för unga brottslingar mellan 15 och 20 år är inte densamma som för de äldre. De unga är oftare i början av en brottskarriär. Det är således ännu viktigare med en snabb hantering av deras ärenden för att bryta denna bana tidigt. Konsekvensen av den brottsliga gärningen måste vara tydligare och komma i nära anslutning till brottet. Hanteringen av unga lagöverträdare kräver också specialiserade kunskaper och erfarenheter, vilket man nu har förstått inom polisen och domstolsväsendet. Om en ung brottsling bemöts på ett professionellt och kompetent sätt kan detta bryta brottsliga beteenden.
Det är också viktigt att den påföljd som dömda ungdomar får har fokus på vård och på att försöka förändra den unges totala livssituation utifrån dennes personlighet, bakgrund och förutsättningar.
Också familjen måste dras in i förändringen av den unges beteende. Det måste gå att stärka familjen på ett mycket mer riktat sätt. De unga behöver bli sedda och bemötta med respekt och ska inte i något avseende behandlas kränkande. Det är grundförutsättningen för allt konstruktivt behandlingsarbete.
Inom ramen för Påföljdsutredningen berörs detta område en hel del. Det är viktigt att detta inte helt bryts ut från den stora utredning som nu pågår.
Likaså ska det sättas fokus på bättre utslussning från sluten ungdomsvård. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag på en strukturerad utslussning med utvecklade kontrollmöjligheter. Statens institutionsstyrelse har också fått ökade resurser för att kunna organisera en strukturerad utslussning.
Med detta, fru talman, ser jag att vi för frågan framåt. Även om mycket återstår att göra är vi i alla fall på rätt väg.
(Applåder)