Fru talman! Debatten om framtiden för den restriktiva narkotikapolitiken
består av två delar.
Det handlar om de inre gränsernas roll inom den europeiska unionen vid
ett svenskt medlemskap. Det handlar om den fria rörligheten för varor,
tjänster, kapitaloch personer och andra avlägsnanden av handelshinder.
Detta är stora och betydelsefulla händelser i Europa. Jag delar helt justi-
tieministerns åsikt att det inte finns någon anledning att gå bakåt. Jag tror
tvärtom att Sverige som medlem i den europeiska unionen skulle kunna bi-
dra till att också avlägsna andra handelshinder. Vi är ett frihandelsland och
har sådana traditioner.
Problemet är att vi måste vara extremt tydliga när det gäller att begränsa
rörligheten för varor som narkotika, för tjänster som den organiserade kri-
minaliteten står för och för den organiserade brottslighetens kapital, och
också när det gäller att begränsa möjligheten för kriminella personer att röra
sig fritt över gränserna. Kring dessa frågor finns det naturligtvis en djup med-
borgerlig oro.
De kunskaper jag har och min tro på förnuftet har lärt mig att ingen män-
niska och knappast något land vill ha mer droger och mer kriminalitet i sitt
närområde eller inom sina gränser. Det gör att jag tror att justitieministerns
slutsats är riktig.
Jag tror inte att ett EV-medlemskap kommer att förvärra den svenska nar-
kotikasituationen. Tvärtom kan det finnas möjligheter att vi kan förbättra
läget.
Problemet är som jag ser det ett annat, svårare. Det har att göra med de
starka legaliserings- och liberaliseringskrafter som finns ute i flera euro-
peiska länder - både de som är medlemmar och de som inte är medlemmar
i Europeiska unionen. Jag såg att justitieministern hade en första fäktning
med en av de svenska förespråkarna för en liberalisering av narkotikapoliti-
ken i TV-Aktuellt för 14 dagar sedan. Den kampen förde justitieministern
perfekt, men jag tror att vi måste ut och försöka påverka den europeiska
opinionen och europeiska politiker i länderna runt omkring oss på ett
mycket mer offensivt och aktivt sätt.
De nordiska länder som nu ansöker om medlemskap i den europeiska
unionen har en mycket restriktiv syn på narkotikapolitiken. I många andra
länder är det snarare tvärtom. Det är inte officiellt och det gäller inte FN :s
konventioner på narkotikaområdet. Det står inte skrivet, men det rör sig på
djupet. 58 ganska stora städer har nu i det som kallas Frankfurtdeklaratio-
nen enats om att arbeta för en legalisering och en liberalisering av narkotika-
politiken.
Den 24 februari avslogs i en omröstning i EU-parlamentet med mycket
knapp marginal ett betänkande från en kommit te som föreslog en avkrimi-
nalisering av narkotika för eget bruk.
Det är allvarliga tendenser. Även om EU-parlamentet gubevars mest är
en diskussionsklubb och makten ligger hos de enskilda länderna är det ändå
saker som vi måste ta oss en allvarlig funderare på. Ingvar Carlsson och de
norska och finländska socialdemokratiska partiernas ordförande har i ett ge-
mensamt brev till de andra socialdemokratiska och socialistiska partierna i
Europa påpekat vilken den svenska hållningen är - ungfär som i justitiemi-
nisterns svar. Vi har tagit initiativ till att lyfta fram frågan i det
Europaparti
som det socialdemokratiska partiet är medlem i.
Vi har alla anledning att använda våra kontakter för att påverka där vi
har möjlighet att påverka. Självfallet har regeringen den största tyngden, de
största möjligheterna och också i detta fall det största ansvaret när det gäller
att vara mycket tydlig.
Min diskussionsfråga till justitieministern handlar om på vilket sätt hon
anser att det är möjligt för regeringen att agera. Är det möjligt vid interna-
tionella kontakter? Är det möjligt att hålla fram den svenska restriktiva sy-
nen vid besök och anföranden i Europaparlamentet? Är det möjligt att fram-
hålla den svenska synen vid regeringskontakter med olika länder inom den
europeiska unionen, som ju sker varje vecka? Vore det möjligt för statsmi-
nistern eller justitieministern att på regeringsnivå ta ett initiativ
tillsammans
med de övriga nordiska länderna, t.ex. vid Nordiska rådets session i denna
plenisal nästa vecka ? Det skulle kunna vara en deklaration eller ett uttalande
som framhåller behovet av en fortsatt restriktiv narkotikapolitik. Kan man
tänka sig någon form av seminarium med både vetenskapsmän, forskare och
politiker, där den svenska regeringen är värd? Sverige och andra i det av-
seendet goda krafter skulle kunna ställa sig i täten för en motrörelse när det
gäller att påverka opinionen i Europa i dessa frågor.