Herr talman! Jag tror inte heller att man på något
sätt kan fatta beslut här i kammaren och slå klubban i
någon kateder eller pulpet och säga att nu skall re-
spekt för etik gälla. Jag är litet besviken över att stats-
rådet inte alls i interpellationssvaret lyfter fram -
såvitt jag har kunnat läsa ut, och jag har läst det flera
gånger - familjens roll, föräldrarnas roll. Jag tror
nämligen att det är föräldrars viktigaste uppgift att
implementera, att överföra, respekt för värden. Sedan
tror jag att skolan därefter har sin oersättliga roll.
Där dröjer det sig kvar i mitt medvetande, Thage
Peterson, hur sällsamt vi fick kämpa - inte bara mot
socialdemokrater utan också mot andra partier, som
då var i regeringsställning - för att få in att skolan
skall vara förankrad i kristen etik och västerländsk
humanism. Det var inte lätt att få detta medgivet. Det
gick faktiskt först när en jude och en muslim stod i
utbildningsutskottet här i riksdagen och sade: Skriv in
detta! Om ni inte känner er egen identitet kommer ni
inte att respektera vår.
Det är där jag tror att den stora missen är. Jag
kommer ihåg att man 1964 inte fick använda ordet
etik. Nu är det på modet, men vi har ännu inte kommit
till det steg där man vågar tala om vilken etik det är.
Tiden går så oerhört fort i de här sammanhangen, och
det här är någonting som vi egentligen skulle behöva
ha en speciell debatt om. Där borde alla vara involve-
rade, och inte bara en liten grupp riksdagsledamöter.
Jag tror nämligen att det här är det viktigaste. Det är
den debatt som borde komma före debatten om äldre-
omsorg, som borde komma innan vi talar om löne-
och fördelningspolitik.
Jag vill gärna, herr talman, läsa upp vad författa-
ren Stig Claesson, Slas, skriver i sin bok De tio bud-
orden. Jag vågar säga att jag har citerat detta hundra
gånger, och jag gör det med lika stor förtjusning varje
gång. Han säger:
De tio budorden innehåller i all sin korthet männi-
skans sedan tidernas morgon samlade erfarenheter,
hur vi kan leva tillsammans och gemensamt på detta
klot. Vi har stora svårigheter att respektera varandra,
då vi ju avsevärt skiljer oss till klädsel, till vanor, till
uppförande, till utseende, till hudfärg och tro. De tio
budorden är kanske vårt viktigaste kulturarv. Om
budorden överlämnades till människorna av en gud
eller inte får var och en tro som han vill, men vi kan
inte låta bli att tro på de tio budorden, för budorden
finns.
Så långt författaren.
Därför är jag lika förvånad varje gång att det skall
vara så stört omöjligt att få oss, som jag sade avslut-
ningsvis i mitt förra inlägg, norr om Öresund att våga
tala om de här budorden, som generation efter gene-
ration och lagstiftare efter lagstiftare har insett vara
det centrala.
Vem kan tycka någonting annat än att den gyllene
regeln skulle underlätta för oss allihop: Allt vad ni vill
att människorna skall göra er, det skall ni göra dem.
Det gäller för näringslivet. Det gäller för fackföre-
ningsrörelsen. Det gäller i Gränna. Det gäller i Mota-
la. Det gäller på statsrådsbänkar. Det gäller oss alla.
Men vi måste våga tala om att etiken inte lever i luft-
tomt rum, utan att den har sina rötter.
Herr talman! Jag skäms på inga vis i världen över
att tala om att vi har ett etiskt modersmål, precis som
vi har ett språkligt. Det språkliga modersmålet är
svenskan, men vårt etiska modersmål är den judisk-
kristna etiken. Kan inte Thage G Peterson bestyrka
det i nästa inlägg?