Herr talman! Plan- och bygglagen har utvecklats
positivt de senaste åren, men ännu återstår mycket att
göra för att vi skall gå snabbt framåt med utveckling-
en av det ekologiskt hållbara samhället. Boendet och
byggandet är en central del i detta, liksom planeringen
av den fysiska miljön. Vänsterpartiet står bakom en
rad reservationer till detta betänkande, men jag skall
koncentrera mitt anförande till tre områden.
Först gäller det den bygglagstiftning som tillämpas
i dag. Den ändrades radikalt under den borgerliga
regeringens tid med ett tydligare ansvar för byggher-
ren under byggprocessen, tyvärr på bekostnad av det
demokratiska inflytandet. Detta försvårar och förhind-
rar en byggprocess där största möjliga hänsyn tas till
frågor som rör t.ex. miljön eller tillgängligheten för
funktionshindrade.
Eftersom byggreglerna numera är utformade som
egenskapskrav krävs en större insyn i byggprocessen
för att precisera tolkningen av kraven. En kvali-
tetsansvarig utses och presenterar en kontrollplan för
byggnadsnämnden senast tre veckor före byggstart.
Att i det skedet påverka planen med en fördröjning av
byggstarten är naturligtvis inte lätt. Det kan också
leda till att man i ett senare skede får gå in och göra
om felaktigheter när bygget redan är färdigt, vilket då
blir en fördyrande omständighet. Olyckligt är också
att man använder begreppet kvalitetsansvarig i det här
sammanhanget eftersom det inte handlar om att ha
ansvar för byggprojektets kvalitet utan att se till att
den kvalitet som preciserats fullföljs enligt den upp-
rättade planen. Det gäller att ge begreppet kvali-
tetsansvarig ett djupare innehåll än vad dagens krav
medger. Då krävs en mer seriös byggprocess och ett
större demokratiskt inflytande. Regeringen bör utreda
detta och komma med förslag till ändringar i plan-
och bygglagen.
Detta gäller även barnens situation. I Norge har
man tagit detta på stort allvar och i varje kommun
krävt att en särskild barnansvarig skall ta till vara
barnens intresse i byggprocessen, både när det gäller
den yttre och den inre miljön. Lagstiftningen om
barnsäkerheten i våra bostäder är dålig för bostäder
uppförda före 1973, och det innebär att större delen
av miljonprogramsområdet saknar tillräckligt skydd
mot olycksfall i dessa bostäder.
Utskottsmajoriteten betonar vikten av informa-
tionsinsatser runt dessa frågor. Det är nog bra, men
det hjälper ju inte om inga direkta åtgärder utförs.
Oftast handlar det om enkla åtgärder som kan vidtas
där behoven finns och inte i alla lägenheter samtidigt.
Att som utskottsmajoriteten påstå att detta är ett
föräldraansvar är att göra det för lätt för sig. Det är
naturligtvis fastighetsägarens ansvar. Tyvärr finns det
ingen lagstiftning att hänga upp detta ansvar på i
dagsläget för det som är byggt före 1973. Detta bör
regeringen ta itu med. Att utse en barnansvarig på
kommunal nivå när det gäller byggfrågorna sätter
naturligtvis de problemen i fokus. Detta är ett natur-
ligt krav om vi i Sverige skall uppfylla den barnkon-
vention som vi ivrigt förespråkar i FN skall gälla i alla
länder. Tydligen är det inte så viktigt hos oss själva.
Detta har man insett i Norge, men inte i Sverige.
Norrmännen verkar kloka - det har de visat inte minst
i EU-frågan.
Ett annat område där Sverige ivrigt förespråkar
förändringar är på handikappområdet. I FN har Sveri-
ge varit pådrivande för att ta fram de standardregler
på handikappområdet som antagits för flera år sedan.
I Sverige går också detta trögt när man skall visa detta
i konkret handling. 1992 kom Handikapputredningens
förslag om att hinder för tillgänglighet och använd-
barhet i befintlig miljö skulle avhjälpas inom angiven
tid. En lagrådsremiss i ärendet kom våren 1995. I den
sades att enkla tillgänglighetsskapande åtgärder skulle
vara utförda till år 2005.
Den remissen stoppades av dåvarande finansmi-
nistern Göran Persson. Det väckte stor uppmärksam-
het och starka reaktioner, inte minst från bostadsut-
skottet, som sade att regeringen snarast skall åter-
komma i frågan.
Boverket fick i uppdrag att utreda kostnaderna för
åtgärderna och kom med sin rapport till regeringen i
juni 1996. Regeringen kom inte med några besked i
budgetpropositionen under hösten 1996 och har till
dags dato inte gett några som helst besked i frågan.
Det är ett mycket förvånansvärt beteende och ett klart
brott mot riksdagens uppmaning att snabbt återkom-
ma till riksdagen i frågan.
Den ansvarige ministern Jörgen Andersson säger
något om att ytterligare utredningar nog behövs -
något som Boverkets utredare bestämt förnekar.
När skall regeringen återkomma i frågan? Inte
minst handikapporganisationerna funderar över rege-
ringens fördröjande hantering av frågan och undrar
varför ingenting händer.
Regeringen bör därför skyndsamt komma med
förslag till åtgärder redan i vårpropositionen. Det
finns gott om arbetslös byggarbetskraft, så kostnader-
na för samhället när det gäller den delen är försumli-
ga, vilket också Boverket påvisar i sin utvärdering.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla mina
reservationer men nöjer mig, av tidsskäl, med att yrka
bifall till reservationerna 4 och 11.