Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3 och 4.
Viltförvaltningen behöver decentraliseras ytterligare - från europeisk nivå till nationell nivå och från nationell nivå till regional nivå.
Regelverket för skydd för värdefulla livsmiljöer och arter i EU bör anpassas efter de olika nationella förutsättningarna. Beslut om skydd av vilda djur och hotade arter är en fråga där medlemsstaterna i större grad bör återfå beslutsmakten. Här krävs flexibilitet med hänsyn till de olika naturliga förutsättningar som finns inom unionen.
Djur- eller växtarter som är hotade i södra Europa kan vara talrika på ett skadligt sätt i de nordliga medlemsländerna. Licensjakt på varg, skyddsjakt på skarv i skärgårdsmiljöer, fiske och försäljning av signalkräftor och jakt på vildsvin är exempel på frågor som bör avgöras nationellt.
I detta sammanhang vill jag också säga att det är ytterst olämpligt att regeringen vill ändra sammansättningen i viltförvaltningsdelegationerna. Det hade aldrig skett med en alliansregering. Det är viktigt att viltförvaltningsdelegationerna får vara instrument för en effektiv och välfungerande lokal förvaltning av viltresurserna, inte en politisk sandlåda.
Herr talman! Det finns ett behov av att förändra EU:s art- och habitatsdirektiv. I dag krävs enhällighet i ministerrådet för att flytta en art från listan över djur som anses kräva noggrant skydd. Detta har hittills aldrig gjorts.
Kristdemokraterna anser att det behöver införas en smidigare rutin för att omklassa hotstatusen för olika arter i takt med att populationerna växer eller krymper. Det bör också skrivas in i direktivet vilka juridiska regler som ska gälla för prövning av beslut som kan beröras av direktivet.
Det måste i praktiken vara möjligt att ordna skyddsjakt och licensjakt utan orimligt långa överklagandetider. Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som sin mening att Sverige ska verka för en ändring av art och habitatsdirektivet.
Herr talman! I avvaktan på eventuella ändringar i direktivet kan Sverige utforma en instansordning som gör att domstolsprocessen går snabbare. Regeringen gjorde våren 2016 förändringar i jaktförordningen i ett försök att skapa en snabbare instansordning under gällande EU-direktiv. Men fortfarande innebär processen att fyra olika instanser kan pröva ett ärende. Därför bör ärenden om skyddsjakt och licensjakt endast överprövas i en domstol, som därigenom blir sista instans. Regeringen bör därför snarast lägga fram ett förslag till en sådan instansordning.
Herr talman! Rovdjursangrepp på tamboskap och husdjur kan orsaka stor ekonomisk skada för lantbrukare och leder till stor otrygghet bland många som lever i rovdjurstäta områden. Kristdemokraterna vill att det ska gå att bedriva en ändamålsenlig skyddsjakt kombinerat med ersättningar till dem som får sina tamdjur rivna och dödade av rovdjur.
Ingen av våra svenska rovdjursarter är i dagsläget utrotningshotad. Vi anser att en fortsatt riktad och selektiv jakt på varg behövs och är möjlig utan att påverka vargens gynnsamma bevarandestatus.
De ekonomiska ersättningar som staten betalar ut för rovdjursdödade tamdjur behöver ses över så att en rimlig kompensation ges. Samtidigt behövs andra åtgärder för att minimera rovdjursskadorna.
Det stora antalet vildsvin i vårt land orsakar skador för stora belopp varje år. För jordbruket rör det sig om ca 600 miljoner kronor. Bönderna får betala det högsta priset då vildsvinen bökar upp åkrar och vallodlingar med stora skador som följd. Bonden får inget stöd för förlorad skörd, inga pengar för stängsel och ingen ersättning för den tid som måste läggas på avskjutning.
Vildsvinen står också för ett stort antal viltolyckor i trafiken, omkring 3 000 per år. Tidigare fanns möjlighet att få statlig ersättning för dessa skador enligt viltskadeförordningen, men det upphörde 1995.
Kristdemokraterna föreslår att markägare ska kunna få ersättning för skador orsakade av klövvilt. Totalt innebär Kristdemokraternas budgetförslag att anslaget för ersättningar för viltskador höjs med 20 miljoner kronor per år.
Herr talman! De väl etablerade stammarna av säl och skarv i Östersjön har en betydande inverkan på fiskbestånden. Säl och skarv orsakar även skador på redskap, som måste lagas eller ersättas. Detta medför extra kostnader för yrkesfisket. Dessutom gör stora skarvkolonier att växtligheten lokalt kan ta stor skada. För att komma till rätta med dessa problem anser vi att jakten på säl och skarv bör utökas.