Fru talman! Jag har väckt en motion om de frågor
som gäller landsbygdens utveckling, och om de be-
kymmer som vissa av våra lagar ställer till med när
det gäller denna utveckling.
Intresset för att bosätta sig på landsbygden ökar
bland unga människor. Det är väldigt glädjande att så
sker. Jag växte upp i en tid då avfolkningen av lands-
bygden var mycket kraftigt. Det var i stort sett inte
tänkbart för en ung människa att bosätta sig på lands-
bygden. Men tiderna förändras. Nu är vi inne i en tid
av positiv utveckling för landsbygden.
Ungdomen tycker att landsbygden är en god upp-
växtmiljö för deras barn. Man sätter stort värde på
närheten till naturen, till jakten och till fisket. Man ser
nya försörjningsmöjligheter med lantbruksfastigheter-
na som bas. Tyvärr är det inte alltid så lätt att för-
verkliga drömmen om ett liv på landet. Många svårig-
heter reses av den lagstiftning vi har, bl.a. omkring
fastighetsägandet.
I många landsbygdsområden fortsätter därför av-
folkningen och förvandlingen av aktiva jord- och
skogsbruksbyar till igenväxta fritidsområden utan
permanent bosättning och utan produktivt jord- och
skogsbruk. Exempel på detta finns från alla delar av
landet; från Värmland, från Dalarna och - inte minst -
från min egen hembygd i Lappland.
Det är ingen enstaka lagbestämmelse som får des-
sa konsekvenser, utan det är fråga om en rad samver-
kande faktorer. Bland dessa finns fastighetsbildning-
slagstiftningen, lagarna kring jakt och fiske och - inte
minst - skattelagarna.
Möjligheten att på rimliga villkor skaffa bostad,
och ibland också större eller mindre arealer åker och
skog, är avgörande för intresset att bosatta sig på
landsbygden. Utökning av befintliga fastigheter kan
på samma sätt vara av avgörande betydelse för fortsatt
boende och försörjning.
Tidigare var lantbruksfastigheterna väsentliga för
odling och djurhållning. I dag är den egna fastigheten
basen för landsbygdsbons samlade verksamhet. Den-
na verksamhet kan spänna över många områden.
Behovet av att kunna kombinera olika försörj-
ningskällor ökar troligen.
Ny lagstiftning de senaste åren underlättar delvis
landsbygdsboendet. Utboägandet och flerägandet har
dock fortsatt att öka. Fastighetssplittring, med jakträtt
och fiskerätt som dominerande motiv för förvärv,
lägger döda händer över skogsbruk och positiv byaut-
veckling.
Andelsförvärven är här ett av problemen. Genom
olika former av kringgående uppnås delvis andra
resultat av lagarna än vad som var avsett. Även skatte-
lagstiftningen har vissa negativa konsekvenser.
Det tilltagande utboägandet har försämrat möjlig-
heterna till en positiv utveckling i många byar. Exem-
pelvis i många av Västerbottens byar äger byinvånar-
na mindre än en femtedel av byns marker. I de flesta
fall bor de andra ägarna inte ens i kommunen. Resul-
tatet är att de som bor i byn inte längre har bestäm-
mandet över byn. Det är viktigt att komma ihåg att
jorden och skogen är inte bara produktionsfaktorer
utan också bärare av kulturmönster som fortfarande är
mycket viktiga för landsbygdsboende. Gemensamma
aktiviteter som jakt, fiskevård, kulturmiljövård m.m.
försvåras med det ökande utboägandet.
Det bör också i detta sammanhang påpekas att ett
flertal EU-länder har betydligt högre krav på boende
och brukande än vad Sverige har. I jämförelse med
Norge kan man t.o.m. påstå att vi saknar tydliga
landsbygdspolitiska mål.
Jag anser att vi i Sveriges riksdag måste se mycket
allvarligt på denna utveckling på landsbygden. Till
skillnad från utskottets majoritet vill reservanterna
från Folkpartiet, Centern och kds att något skall göras
nu. Man vill att ett samlat grepp tas för att få lands-
bygdens speciella problem och möjligheter belysta
och förändringar genomförda i den lagstiftning som vi
är ansvariga för.
Fru talman! Jag yrkar således bifall till reserva-
tion 1.