Herr talman! Ledamöter! Trafik och transporter har oerhört stor betydelse i ett modernt och civiliserat samhälle. Bilen som transportmedel är fortfarande väldigt viktig, dels socialt för umgänge, dels för att arbetsmarknaden ska fungera framför allt i glesbygdsregioner där det inte alltid är möjligt, eller ens rationellt, att arrangera kollektivtrafik. Utan de transporter som vi i dag har skulle vi många gånger faktiskt drabbas av hungersnöd. Det går inte att underskatta transporternas betydelse.
Däremot, som med allting annat, skapar de problem. Ett problem är varifrån vi ska få drivmedlen i framtiden. Här gäller det naturligtvis att hitta den bästa lösningen, och då är frågan: Vem hittar den bästa lösningen? Är det vi i den här kammaren, forskare eller de som driver utvecklingen som kommer att hitta framtidens lösning? Vad lösningen är vet vi inte i dag.
Propositionen, och behandlingen av den, har på något sätt blivit vad politiken är när den är som sämst, nämligen ett konstigt spel. Ett förslag läggs fram trots att ingen egentligen tycks vara nöjd, och ända ska det i dag fattas beslut om det i kammaren. Det är märkligt. Förslaget innebär att många detaljister kommer att tvingas - punktvis, ett antal från början, något färre senare - börja sälja andra bränslen, vilket i praktiken innebär etanol.
Vem tror då på detta? Som vanligt har det föregåtts av en utredning som fick sina direktiv. Trodde utredningen på sina egna förslag? Nej, det gjorde den inte utan sade att det på kort sikt kommer att innebära att enbart etanol kan komma att gynnas. Konsekvensen av förslaget som nu presenteras, säger utredningen vidare, riskerar att gynna etanolbaserad teknik framför annan teknik.
Vad mer säger utredaren? Jo, han säger att framför allt har det förslag som han lägger fram en tendens att inte möta de krav som ställs från marknaden. Utredaren anser att det hade varit bättre med en frivillig överenskommelse, men han levererade det som regeringen hade beställt.
Förslaget gick sedan till Lagrådet för remiss. Vad sade Lagrådet? Jo, de var mycket tveksamma till lagförslaget. Enligt Lagrådets mening är det över huvud taget inte ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Det finns alltså ett dåligt förslag och en utredning som man inte är nöjd med. Ändå bär regeringen fram ett förslag till ny lagstiftning, med mycket små förändringar, som kommer att få stora konsekvenser.
Vilka vill ha det? Det är inte Räddningsverket, inte Konsumentverket, inte Svenska Naturskyddsföreningen, inte Ekonomistyrningsverket, inte Statens energimyndighet, inte Sveriges Kommuner och Landsting, inte Svenska Petroleum Institutet, inte Svenska Biogasföreningen, absolut inte detaljisterna som ska sälja varan, och inte fordonsindustrin. Alla dessa har i remissvaren sagt nej till förslaget.
Frågan är vem som tror på förslaget. När man läser utskottets betänkande, som efter många bordläggningar och försök att hitta en majoritet nu föreligger, kan man konstatera att även utskottet är mycket tveksamt när det gäller de faktiska förutsättningarna och realismen i förslaget samt tidpunkten, som ändrats. Man anser sig till och med vara tvungen att ge ett tillkännagivande om att regeringen nog borde tänka lite grann på detta med teknikneutraliteten - trots allt. I grunden har alltså utskottets majoritet, om än i förmildrande ordalag, egentligen sågat lagförslaget men ska ändå genomdriva det. Det är ytterligt märkligt.
Vilka är framtidens bränslen? Den frågan ställde jag i början av anförandet, och det är fortfarande lika svårt att svara på den. Vi vet inte. Vi vet inte konsekvenserna av förslaget. Men vi vet att om vi genomför den här typen av lagstiftning riskerar vi att bromsa den fortsatta utvecklingen. Innebär det här en ny miljöbelastning som kanske är värre än den tidigare? Det finns forskare som i artiklar pekat på att etanolen kanske inte alltid är så bra ur miljösynpunkt. Ska vi nu in i det systemet genom ett illa underbyggt, illa genomtänkt, förslag?
Vad innebär förslaget tidsmässigt? Jo, utskottet insåg att det nog inte var så klokt att på en månad tvingas genomföra det och man har nu fått tre månader på sig. På tre månader ska ett antal hundra bensinstationer byggas om. Räddningsverket har i sina svar sagt att det inte går. Därför har Vägverket tvingats anställa två personer som på heltid ska behandla alla de dispensansökningar som man vet kommer in. Förslaget är alltså inte så genomtänkt, inte ens med de förändringar som utskottet gjort.
Konsekvenserna för enskilda näringsidkare, där man tvingas sälja en annan vara än man tidigare tänkt sälja, har tagits upp av Lagrådet, som är mycket tveksamt till det. Regeringen har i propositionen kommenterat detta, liksom utskottet i sitt betänkande. Men de tar lätt på det hela: Vi tycker att det är bra så vi struntar i det. Vi kommer att genomföra det i alla fall. Det hela avfärdas alltså med någon enstaka mening.
Vad blir kostnaderna? Riksdagens utredningstjänst har tittat på det. Någonstans mellan 640 och 850 miljoner kronor kommer det att kosta att genomföra förslaget, ett förslag som egentligen väldigt få, om någon, vill ha. Vad innebär det för priset? Kostnaden blir någonstans mellan 90 öre och 1:10 kr per liter för etanolen, för enbart avskrivningskostnaderna, alltså för att installera det som nu måste installeras.
Ytterst märkligt är det faktum att den här typen av fordon säljer ganska bra. Då vore det väl rätt naturligt att man lät utvecklingen ha sin gång. När det börjar finnas efterfrågan från kunderna kommer det hela att lösa sig av sig själv.
Hurdan är tillgången? I en artikel från Svenska Petroleum Institutet och Naturskyddsföreningen konstateras att med den tillgång på etanol som i dag finns skulle det genomsnittliga tankningsstället inte ens sälja en hel tank per dygn. Är det då klokt att tvinga igenom systemet i dag?
Över huvud taget tycks politiken, när det gäller drift av fordon, ha blivit rätt osammanhängande. Det finns ett exempel i budgetpropositionen. Det är ett förslag som förmodligen kommit i syfte att kompensera den ena av de svenska personbilstillverkarna för effekten av tvånget att börja sälja just alternativa drivmedel eftersom det gynnar etanol. Därför inför man skattelättnader för det andra alternativa drivmedlet som finns tillgängligt, nämligen gas. För bilar som drivs med gas reduceras förmånsvärdet på tjänstebilar, vilket innebär att gasdrivna bilar blir billigare att inneha än etanolbilar. Politiken hänger inte ihop. Det man de facto gör är att man i praktiken tvingar mackarna att sälja etanol och sedan skattemässigt gynnar fordon som använder gas. Den politiken hänger inte ihop.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
Jag måste tyvärr konstatera att det gamla uttrycket att Vänstern är dörrmatta till socialdemokratin fortfarande stämmer ganska väl. Men nu har man nått ett steg längre. Nu har man i praktiken också blivit Miljöpartiets dörrmatta.