Fru talman! Jag känner mig inte speciellt trängd,
måste jag säga.
Först vill jag ta frågan om vad som hände 1997
och 1998. Om vi går vidare i den text som lästes här
sägs det att "när erforderliga planer föreligger för
dessa projekt avser regeringen att återkomma till
riksdagen med förslag till finansieringslösning." Där-
för menar vi ändå att det har prövats.
När det sedan gäller frågan om de här vägprojek-
ten i Stockholm är det få vägprojekt som har utretts så
grundligt som de aktuella i Stockholmsregionen.
Flera utredningar har gjorts om projektens miljökon-
sekvenser, deras betydelse för den regionala utveck-
lingen och vad de har för effekter på andra transport-
politiska mål. Det var helt enkelt dags att gå till beslut
nu.
Sedan tycker jag inte heller det är rimligt att ställa
storstaden och storstadens problem mot glesbygden
eller mot någon väg som finns någonstans, exempel-
vis riksväg 45. Vi måste väga ihop att alla dessa vä-
gar måste bedömas och att alla dessa vägar måste ges
möjligheter. riksväg 45 från Trollhättan till Göteborg
är t.ex. en mycket angelägen väg, och jag kan nämna
fler. Men jag ställer inte det ena mot det andra. Det
måste vägas tillsammans.
Därför menar jag att vi har hanterat den här frågan
dels formellt riktigt, men dels också reellt riktigt. Nu
får vi avvakta hur vi ska hantera vägarna i övrigt. Det
viktiga är ändå, och det säger också Sven Bergström,
att vi nu satsar största delen av resurserna på drift,
underhåll, tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion,
dvs. att vi upprätthåller den standard vi har på vägar-
na. Det har ju varit det största problemet. Om vi tittar
på hela propositionen vad gäller drift och underhåll
både på järnväg och på väg handlar det om 150 mil-
jarder. Det är tyngdpunkten.
Den kritik vi har fått, och det kan möjligen ligga
något i den, är att vi satsar för lite på vägutbyggnad
och framför allt på stora, viktiga leder, såsom några
av de vägar som har nämnts även här.