Fru talman! Jag vill börja med att tacka närings-
ministern för svaret.
Bakgrunden till min interpellation är att jag som
centerpartistisk riksdagsledamot känner ett starkt
engagemang för transportfrågorna. Jag är dessutom
ledamot av trafikutskottet.
Vi har nyligen, den 13 december förra året, haft
den stora debatten i riksdagen om infrastrukturpropo-
sitionen. För Centerpartiet fanns det både plus och
minus i propositionen. Det som var positivt var att
man nu äntligen hörsammade våra tidigare krav om
att satsa rejält på att sköta det vägnät vi har ordentligt,
att se till att drifts- och underhållsåtgärder fungerar,
att se till att man kan komma fram året runt på det
vägnät vi har. Jag tror att näringsministern delar min
uppfattning att det är bra att vi nu får ett sådant av-
stamp i infrastrukturpropositionen.
Det som sedan dock blev förvånande för mig och
många med mig var när man läste regeringens plane-
ringsdirektiv i mars månad, där anslaget och tonläget
från infrastrukturpropositionen inte riktigt kändes
igen. Där pekar näringsministern och regeringen ut ett
antal projekt, framför allt i Stockholmsområdet men
även på några orter som är drabbade av regements-
nedläggningar och annat, på ett sätt som jag inte
tycker stämmer överens med tonen, andan och inrikt-
ningen i infrastrukturpropositionen.
I själva grundfrågan kan näringsministern natur-
ligtvis hävda att regeringen har konstitutionell rätt att
ge planeringsdirektiv på det här sättet. Och i inter-
pellationssvaret säger näringsministern lite grötmyn-
digt att regeringen styr riket. Det låter betryggande.
Men nu har vi också ett antal transportpolitiska mål
som jag, riksdagens trafikutskott och alla andra, tror
jag, utgår från ska vara vägledande för det här arbetet.
Då kan det diskuteras, menar jag, hur pass långtgåen-
de och precisa direktiven från regeringen ska vara. Är
de väldigt projektinriktade, som jag menar att plane-
ringsdirektiven från mars var där man pekade ut med
hela handen att de här projekten skulle genomföras,
så undergrävs tanken med att först ha en inriktnings-
planering och därefter en åtgärdsplanering inom de
särskilda trafikverken, som i samråd med kommuner
och andra intressenter ska upprätta planer, göra av-
vägningar, väga in de transportpolitiska målen, där vi
nu också fått in jämställdhet som ett nytt mål. Regio-
nal balans är ett annat mål, trafiksäkerhet ytterligare
ett annat mål.
Jag tycker att de här planeringsdirektiven är ett
återfall från näringsministern i den gamla modellen,
som på engelska uttrycks predict and provide, alltså
att förutse hur mycket trafik som kommer att alstras
och sedan tillhandahålla den gamla modellen med
nya stora vägar. Har näringsministern inget sett, inget
hört, inget lärt under de senaste åren, då vi har vägt in
de transportpolitiska målen mycket tyngre? Vi har
faktiskt väldigt tydligt sagt till trafikverken: Det är ni
som ska göra de samhällsekonomiska avvägningarna,
miljöavvägningarna osv.
Trots infrastrukturpropositionen, trots tidigare
riksdagsbeslut om de 15 miljökvalitetsmålen, trots
EU-direktivet som trätt i kraft år 2001 om strategiska
miljöbedömningar, säger nu näringsministern: Kör de
här projekten i Stockholmsregionen. Södertörnsleden,
Norrortslänken osv. ska Vägverket inrikta sig på.
Jag skulle i all ödmjukhet vilja fråga näringsmi-
nistern: Vore det inte klokt att stödja sig på de trans-
portpolitiska målen, låta trafikverken göra sina av-
vägningar och därefter komma tillbaka till regering-
en, som sedan rapporterar till riksdagen som i sin tur
godkänner planerna i stället för att peka med hela
handen på det här sättet?