Fru talman! Jag skulle gärna vilja att Lisbeth Grönfeldt Bergman redde ut den frågeställning jag hade, det som står på s. 14 i betänkandet, under Särskilda insatser för vissa grupper. Vi konstaterar att det ännu inte finns något som tyder på att det skulle vara ett problem med att man inte har bankkonton. Utskottet anser i likhet med regeringen att det ändå kan finnas risk för att vissa resurssvaga konsumentgrupper kan stängas ute från grundläggande banktjänster.
Om det inte är ett problem, vad finns det då för risk? Det blir ett cirkelresonemang som jag inte begriper. Är det ett problem eller inte att ett antal människor i det här landet inte har möjlighet att ha ett bankkonto för att kunna sköta sina privata affärer, in- och utbetalningar?
När det gäller huruvida PTS eller Konsumentverket ska sköta upphandlingen kom PTS fram till att Konsumentverket skulle vara en lämpligare myndighet, om jag inte minns alldeles fel, vilket framgår av vår reservation 5.
Man säger att man ska lösa problematiken med dem som inte har kommit på den stora fördelen att betala sina räkningar via giro eller Internet genom en informations- och upplysningskampanj. Är det verkligen en trovärdig linje? Uppstår det problem säger man att man ska vidta nödvändiga åtgärder. Vad innebär det?
Vi konstaterar att staten går in med 400 miljoner varje år för att ha en vettig verksamhet. Ni har själva nu läst upp att det inte räcker utan att det blir en förlustaffär. Så säger ni att marknaden ska sköta det. Vi säger att vi tycker att bankerna ska ta ett större kostnadsansvar, vilket ni avvisar.
Då är min fråga: Vilka är marknaden som ska ta ansvaret? Kommer det inte att kosta något för marknaden att sköta detta? Vad kommer det att kosta för staten att ändå upprätthålla ordningen för de 180-200 orter i landet som man tror kan tvingas få stöd av staten för att det ska fungera på ett bra sätt? Var finns den ekonomiska beräkningen för vad det nya systemet kommer att kosta jämfört med det system vi har i dag?