Fru talman! Jag är tacksam för att vi får in verkligheten i riksdagens salar genom att vi får ögonvittnesrapporter, direkta och indirekta, från Irak. Jag har själv tillbringat oerhört mycket tid i Irak. Under en tioårsperiod besökte jag Irak regelbundet när vi ägnade oss åt medling i Iran-Irak-kriget, Olof Palme, jag och den FN-delegation som följde med. Jag är den förste att säga hur otroligt medkännande jag tycker att vi ska känna oss gentemot det irakiska folket, som har fått betala ett så oerhört högt pris: en fruktansvärd diktatur, ett våldsamt och grymt krig, sedan fortsatt förtryck under Saddam Hussein, en Kuwaitinvasion som satte landet under sanktioner, misär och sedan en befrielse, naturligtvis, då Saddam Hussein försvann från scenen, men en situation efter detta mer akuta krigsläge som blivit allt sämre och i vissa delar av landet lett till kaotiska förhållanden och naturligtvis oerhört stora säkerhetsproblem.
I landet har också samlats personer från olika terrorgrupper som sett en möjlighet att bekämpa inte minst USA på plats. Detta har skapat en oerhört svår situation, och vi ser med sorg på dessa bilder som kommer från Irak av de trupper som vill införa demokrati och ge Iraks folk en chans att få en framtid i värdighet. Vi ser hur den rädsla som finns hos amerikanska soldater kanske lett till övergrepp. Jag vill inte föregripa utredningarna som nu pågår både på amerikanskt håll och på irakiskt håll om vad som kan ha förevarit, men bilderna är tillräckligt ruskiga för att inge stor oro. Jag vet att det förekommer en mycket aktiv debatt, inte minst i USA, om detta, och jag hoppas att den här utredningen har genomförts på ett grundligt sätt och att de som kan finnas ansvariga kommer att ställas till svars, på samma sätt som vi fick se och hoppas få se ytterligare i Abu Ghraib-fallet.
Detta visar de krafter som utlöses, den brutalisering som krig innebär och vad som händer när nervösa unga soldater befinner sig i en miljö som de inte är vana vid. Här finns ett stort behov av att också föra samman folk och minska kulturklyftor som finns.
Låt oss komma ihåg att det inte råder en ockupationssituation nu. Resolution 1546 innebär en inbjudan från irakiska regeringen och att trupperna finns där av säkerhetsskäl.
Men självklart är det så att icke muslimsk militär närvaro har den effekt som vi ser dagligen, och målet måste naturligtvis vara en starkare irakisk komponent också för säkerhetssituationen i landet liksom givetvis en ökad internationell roll. Där tror jag att FN, och även EU, kan ha en roll att spela.
När det gäller den svenska närvaron i Irak är Olof Palmes Internationella Centrum aktivt i den kurdiska regionen. Vi stöder FN:s arbete i hela Irak med upp till 90 miljoner kronor årligen, och i vårt eget program lägger vi stor vikt vid barnens situation. Vi stöder även kapacitetsutvecklingen för elministeriet, apropå flera frågor som kommit upp här.
Vi önskar att alla ska verka för den situation som finns i norra Irak, så att den kan bli möjlig även i övriga delar av landet. Nu är det oroligt i södra Irak; i Basraregionen är det mycket besvärligt. Det kurdiska området är ett exempel på vad som kan göras under fredliga omständigheter, och det bör uppmuntras på alla sätt. Vi får se om vi kan stärka vår närvaro där ytterligare.