Fru talman! Jag tänker inte gå in i en diskussion om det som har hänt i Irak tidigare, utan jag tänker fokusera på den situation som man ser i dag och ställa en del frågor kring vad vi kan göra för att skapa en människovärdig situation i dagens Irak.
Jag säger inte det här för att vara kritisk, men vi måste ställa oss frågan: Var har man från omvärlden och FN misslyckats när det gäller att bygga trygghet, säkerhet och fungerande ekonomi i Irak? Vad är det som gör detta?
Säkerhetsläget kan man diskutera ur många perspektiv. Jag vet att i många olika delar av Irak är en av anledningarna till att människor inte går till jobbet helt enkelt bristen på el. Fungerar inte elen så kan man inte gå till sitt jobb. Elförsörjningen i Irak, ett mycket stort land, är väldigt storskaligt uppbyggd. Tänk om man kunde göra insatser från omvärlden liksom man gör i annat internationellt arbete, till exempel i Afrika, genom att bygga självförsörjning av el i byar och i städer, så att man inte är så beroende när de stora avbrotten kommer och så att man inte är lika sårbar för olika militanta gruppers attacker. Då skapar man trygghet.
En sak som Irak som land faktiskt passar väldigt bra för är solceller - solceller som elförsörjning. Men i Irak tänker alla olja. Man tror på olja. Men solceller skulle kunna vara någonting som kan bidra till att bygga självtillit och stabilitet i byar och städer.
Jag tror att man måste tänka på det här planet ur många olika perspektiv. Jag tror också att omvärlden måste ta ett lite större ansvar än man har gjort. Man har tagit ansvar, men man kanske måste ta ett större ansvar. Man måste kanske tänka på det man gjorde efter andra världskriget i Tyskland. Man hade en Marshallplan. Man satsade stort på återuppbyggnad och på solidaritetsfonder. Man hade stora fonder, som fortfarande finns kvar i Tyskland, där tyska företagare kunde söka pengar för att bygga upp landet. Man skulle kunna göra så i större utsträckning. Sedan vet jag att det största problemet i Irak inte är tillgången till pengar. Det är mer så regionalt - inte i hela Irak.
Vi bör alltså tänka lite mer på hur vi kan bygga starka sociala strukturer på fler och fler ställen. Det är bara underifrån som vi bygger stabilitet och trygghet.
Sedan har vi problemet med det mångkulturella Irak. Hur ska man bygga demokrati i ett land där man inte har haft demokrati? Man har haft klantänkande. Klantänkande har också en del av demokrati och dialog - det ska man inte glömma bort. Man har en dialog även i ett klansamhälle - inte som vi känner till den, men den, det positiva, ska man bygga på.
Vi har ett mångkulturellt samhälle, och vi har en grogrund för konflikter. Det här är någonting som kan vara svårt att hantera. Det blir inte lättare när vi har en ockupationsmakt.
Jag har sett ockupationsmakt på nära håll. Ockupationsmaktens militär har ofta väldigt svårt att skapa stabilitet, speciellt om det är unga män som är inblandade. Det är så att när man är en ockupationsmaktsmilitär så blir man rädd för omgivningen, och man kan ha tendenser till att se ned på de människor man ska skydda. Det är det vi ser resultatet av i Irak och på de ockuperade palestinska områdena. Jag har sett det på många olika sätt. Hur ska man jobba mot sådant? Det är svårt att vara en god ockupationsmakt. När det gäller hur man ska jobba mot sådant har jag ibland sagt så här: Ska man ha en ockupationsmakt så ska man hellre ha äldre, erfarna poliser, människor med lite mer livserfarenhet än unga soldater, som är räddare och som kanske inte har den livserfarenhet som krävs för att möta de situationer som man möter.