Fru talman! Till Mariam Osman Sherifay vill jag säga att vi alla har samma känsla av chock inför de bilder och ögonvittnesuppgifter som vi får ta del av.
Vi beklagar givetvis djupt dessa tragiska händelser. Soldaterna kan ha begått folkrättsvidriga våldshandlingar som drabbat oskyldiga civila och har resulterat i flera dödsfall; också barn har dödats. Vi ser allvarligt på dessa uppgifter. Detta riskerar också att civilbefolkningen vänds mot den militära personal som har som uppgift att skydda dem. Nu har vi förstått att utredningar har inletts, och vi förutsätter att de genomförs skyndsamt och att de som eventuellt begått brott ställs inför rätta.
Denna fråga är en stående fråga i vår dialog med USA, och den kommer att fortsätta vara det. Vi kommer också att i framtida samtal framhålla nödvändigheten av att respektera folkrätten och uttrycka kritik när övergrepp har konstaterats. Men känslan av chock inför dessa händelser är, tror jag, något som vi alla delar.
Som Ewa Björling säger kommer våldet från många håll. Det finns sunnitiska extremister, shiitiska extremister, och dessutom finns det vad man skulle kunna kalla för importerade terrorister. Det pågår också en provokation hela tiden. Man vill skapa kaos och sönderfall. Unga amerikanska soldater som befinner sig i denna miljö kan ha reagerat på ett sätt som har lagt ytterligare bränsle på elden.
Situationen måste komma under kontroll. Utvecklingen måste vändas, och jag tror att det finns god anledning att analysera hur man ska gå framåt.
Jag håller med Yvonne Ruwaida om att man måste stärka den civila komponenten. Jag vet själv att det är svårt med utländsk, icke muslimsk militär närvaro i ett muslimskt land. Det leder till att man uppfattas som ockupant även om man har en folkrättslig grund för sin närvaro där. Det är också viktigt att man finner lösningar på de vardagsproblem som människor har. Men det krävs enorma investeringar i säkerhet för att över huvud taget kunna göra någonting, till och med för rent humanitära insatser. Mina vänner i New York berättar att man knappt kan genomföra det humanitära arbetet, för det krävs en tiodubbling av säkerhetskostnaden för de olika projekten jämfört med kostnaden för det humanitära arbetet. Nyligen mördades ju en rysk diplomat och fem övriga kidnappades. Bara att visa sig inne i Bagdad är oerhört svårt.
Vi måste naturligtvis bygga på de områden som är säkra. Vi intensifierar kontakterna med de kurdiska områdena. Vi hoppas naturligtvis att situationen i Basra ska bli något bättre och att vi kan stärka närvaron där. Men i centrala Irak är det svårt. Det är många faktorer som måste samverka i detta.
En fråga som Yvonne Ruwaida pekar på och som är komplicerad är just oljan. Kirkukregionen och kontrollen över oljan där är otroligt viktig. Ska den oljerikedom som finns i Irak delas av alla? Det är en nyckelfråga som ligger bakom dessa spänningar.
Det är en oerhört dyster bild i Irak, men man får också betrakta Irak som ett gemensamt ansvar. Det är något som det internationella samfundet måste ta på allvar. Grannstaterna måste ta det på allvar, liksom EU och FN. Ett ytterligare sönderfall i Irak är inte bara fruktansvärt för irakiska barn och för civilbefolkningen, utan det är också farligt för regionen och för internationell politik just nu. Den här riksdagsdebatten visar på ett ansvar som också vi måste ta för detta till synes avlägsna land.