Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag var i Irak för en dryg månad sedan. Jag reste runt där och träffade kurder, sunnimuslimer och shiamuslimer. Jag skulle vilja berätta lite grann om den bild jag fick. Den är delvis väldigt annorlunda mot den som vi ser i svenska, europeiska och amerikanska medier.
Där var man väldigt positiv. Man insåg att det handlade om att skapa ett enat Irak. Alla kämpade för att få en riktig regering. Och som utrikesministern sade är det bara ett fåtal poster som återstår nu för att man ska få det. Jag ställde framför allt frågan: Hur ser ni på ockupationen av Irak?
Den generella bilden av kurderna var att de över huvud taget inte ville kalla det för ockupation, utan de sade att man hade befriat Irak.
Shiamuslimerna tyckte snarare att man hade befriat Irak från Saddam.
Sunnimuslimerna i sin tur förstod nu vad det här handlade om, hur förfärlig Saddam faktiskt hade varit mot shiamuslimer och kurder. Det är någonting som vi inte får höra annars i dag.
Jag tycker att det var viktigt att säga detta. Jag blev själv väldigt förvånad. Jag tycker också att det vore rättvist av Mariam Osman Sherifay att ge hela bilden och också tala om vad som hände i Halabja och vilka fruktansvärda saker Saddam har gjort innan detta. Detta säger jag utan att på något sätt försvara det som USA gör.
Man är också väldigt öppen med att tala om vad det är man faktiskt behöver från omvärlden, nämligen att det irakiska folket hungrar efter att lära sig mer om demokrati. Alla jag träffade där, både kvinnor och män, sade verkligen: Kom hit och hjälp oss! Vi vet inte hur man gör för att få demokrati. Det är vår riktigt svaga punkt.
Det sade alla tre grupperna, just därför att alla tre grupperna nu också verkligen vill ha en enad regering i Bagdad. Man ser dessutom hur kurderna faktiskt har gått ihop för att kunna vara tillsammans i Bagdad.
Jag tycker att vi i Sverige, där det finns väldigt många exilirakier, borde ha ett extra stort ansvar att faktiskt bidra till att skapa mer demokrati i Irak och att lära ut demokrati, för det är vi bra på. Jag vet att vi har gett 400 miljoner under tre år i svenskt bistånd till Irak just för att stärka demokrati, rättsväsende och så vidare, men att det tyvärr går väldigt trögt.
Anledningen är att vi, naturligtvis sagt med all respekt, talar om säkerhetsläget. Det är omöjligt att arbeta i Irak. Och jag håller med om det fullständigt: I Bagdad
är
det omöjligt att arbeta i dag därför att säkerhetsläget ser ut som det gör. Det är också därför vi inte har en egen ambassad där. Säkerhetsläget gör att det skulle kosta fruktansvärda summor för närvarande. Jag har hört nämnas summor runt 150 000 per dygn - bara för säkerheten.
Det jag undrar är: Varför är vi då inte mer flexibla där och arbetar i andra delar av Irak, till exempel i södra Irak och norra Irak? Man kan ju också få människor som är i Bagdad att ta sig till andra delar, just för att kunna tänka mer demokrati. Varför ser vi inte de andra delarna av Irak som bra demokratiska exempel ändå och försöker uppmuntra dem tydligare? Det vill jag fråga utrikesministern.