Herr talman! Dagens debatt handlar om de av våra
barn och ungdomar som har ett eller flera funktions-
hinder. Detta betänkande utgår från ett antal motion-
syrkanden under allmänna motionstiden både i höstas
och tidigare höst, dvs. de två senaste åren.
Utskottet föreslår avslag på samtliga motionsyr-
kanden. Det gör vi bl.a. med hänvisning till att dessa
frågor diskuterades grundligt i samband med att riks-
dagen hösten 1999 ställde sig bakom propositionen
Elever med funktionshinder - ansvar för utbildning
och stöd. I övrigt är avslagsyrkandena motiverade av
att utskottet vill invänta pågående utredningar och det
uppdrag som getts till Skolverket. Därmed vill jag
också här i kammaren yrka avslag på samtliga mo-
tionsyrkanden och bifall till förslaget i betänkandet.
Herr talman! Att samhället ska vara till för alla är
en självklarhet. Att vi ska kunna leva, arbeta, bo och
ha roligt tillsammans oavsett bakgrund, kultur, ålder,
kön, hudfärg och eventuellt funktionshinder är både
naturligt och berikande. Detta måste självklart också
gälla under den tid vi går i skolan vare sig det är i
förskolan, grundskolan, gymnasiet eller senare i livet
som vuxna. Målet att skapa ett samhälle för alla kan
inte nås om vi inte lyckas att skapa en skola för alla.
Utbildningssektorn är också en av de absolut största
delarna i vårt samhälle.
Att skapa en skola för alla innebär att stödja och
utveckla rätten till en likvärdig utbildning av god
kvalitet för alla. Det handlar om hur vi fullt ut kan
anpassa skolans innehåll utifrån varje elevs förutsätt-
ningar, önskemål och behov.
En hörnsten i svensk handikappolitik är principen
om att barn och ungdomar med funktionshinder så
långt möjligt ska kunna bo med sina föräldrar eller
om det inte är möjligt bo i deras närhet. För att detta
ska möjliggöras krävs olika samverkande åtgärder,
och det krävs inte minst kunskaper och kompetens för
att kunna möta de elever som har behov av särskilda
stödinsatser. Vi måste sträva efter att kunna erbjuda
den för eleven bästa möjliga miljön och den bästa
möjliga pedagogiska verksamheten.
Samtidigt får vi inte tappa bort att det är naturligt
och en hjärtefråga för alla barn och ungdomar att få
bo tillsammans med och dela vardagen med sina
föräldrar, syskon och vänner. Det är viktigt inte minst
utifrån att vi har en skolplikt i vårt land att inse att vi
alltid måste försöka klara av både-och samtidigt, dvs.
att både erbjuda en bra skola och möjlighet att få bo
hemma.
Detta är inte speciellt lätt med tanke på att de barn
och ungdomar som har svårare funktionshinder också
har större behov. Men vi kan inte börja med att sänka
ambitionen och säga från början att det är omöjligt
för vissa. Det är i det ljuset vi måste se de beslut vi
tidigare fattat om att minska antalet statliga special-
skolor. Samtidigt ökar vi ambitionen vad gäller att
erbjuda specialpedagogiskt stöd till kommunerna så
att alltfler elever med olika funktionshinder ges möj-
lighet att få en bra skolgång nära hemmet.
Det nya specialpedagogiska institutet som inleder
sin verksamhet den 1 juli i år har som uppgift att öka
samverkan mellan stat, kommun, landsting och andra
aktörer för att på så sätt utveckla och effektivisera det
specialpedagogiska stödet till skolorna och till de
elever som bl.a. har funktionsnedsättningar av olika
slag. Det är i första hand kommunerna som har ansva-
ret för att ge detta stöd. Men det är viktigt att barn
och ungdomar som är i behov av särskilt stöd får
tillgång till all den spetskompetens och all den erfa-
renhet som finns att tillgå.
Den nya förändrade stödorganisationen ska ledas
av en styrelse som består av företrädare för såväl
staten som kommuner och landsting. Det är viktigt
för att alla som är med och tar ansvar också ska ges
möjligheter till inflytande över verksamheten och den
nya stödorganisationen. På så sätt kan vi också bättre
skapa en helhetsbild kring den enskilde eleven. Inte
minst viktigt är att förhindra att någon elev med
funktionshinder hamnar mellan stolarna. Det blir en
ökad tydlighet i ansvarsfördelningen.
Herr talman! Tillgången på kompetens och erfa-
renhet är central när vi diskuterar funktionshindrade.
Det finns ett stort behov av kompetensutveckling av
lärare och annan personal i frågor som rör funktions-
hinder. Bemötandeutredningnen har här i dag tidigare
nämnts från talarstolen. Den har bl.a. pekat på vilken
stor betydelse som bemötandet, förståelsen och atti-
tyderna hos de vuxna såväl som andra elever har för
självbilden och för möjligheterna för den enskilde
eleven med funktionshinder att lyckas i skolan och
också senare i livet.
Det är med tanke på möjligheten att satsa på ökad
kompetensutveckling nu glädjande att det ställs sär-
skilda medel till förfogande. Det kan då göras en
speciell satsning för att stärka kompetensen inom
detta område. Olika specialpedagogiska utbildningar
erbjuds redan yrkesverksamma lärare.
Det är också angeläget att peka på att det i de nya
lärarutbildningar som nu startar till hösten ges ökade
möjligheter till såväl fördjupning som breddning på
det specialpedagogiska kompetensområdet.
Fru talman! Skolverket har framhållit att det sak-
nas en systematisk forskning när det gäller undervis-
ning av elever med behov av särskilt stöd och elever
med funktionshinder. Det är därför mycket positivt att
regeringen nu på olika sätt prioriterar forskningen
bl.a. genom att anslå medel och inrätta forskarskolor
på området utbildningsvetenskap.
Ett sådant område är kommunikation med inrikt-
ning på lärande. Jag vill ta upp några exempel på det.
Vi politiker diskuterar ofta vikten av att kunna läsa,
skriva och räkna när vi pratar om skolan. Men vi
uppmärksammar sällan det som är mer grundläggan-
de, nämligen att varje barn, ungdom och vuxen först
ska ha möjlighet till en så bra fungerande kommuni-
kation som möjligt. Vi måste ha ett fungerande språk
som gör att vi kan förmedla oss, upprätthålla sociala
kontakter och ge och ta emot tankar och erfarenheter
m.m.
Konkret kan forskning och kompetensutveckling
på det här området handla om att vi blir bättre på att
ta reda på hur döva lär sig svenska t.ex. Ett annat
exempel är hur vi kan utveckla teckenspråklig kom-
petens med förbättrad kommunikation mellan lärare
och elev och mellan elev och elev. Detta gäller inte
minst för gruppen dövblindfödda.
Det kan också handla om hur vi på ett bättre sätt
ska kunna hjälpa elever med grava språkstörningar,
och det kan handla om hur vi kan utveckla kommuni-
kation med hjälp av IT för synskadade.
Forskning på de här områdena kan inte minst ock-
så handla om det som vi många gånger har tagit upp i
utbildningsutskottet, nämligen hur vi ska kunna bli
bättre på att möta elever med dyslexi.
Det är alltså glädjande att vi nu på ett påtagligt
sätt kan lyfta vårt behov av förnyade och förbättrade
kunskaper på de här områdena, och stimulera till nya
och spännande forskningsprojekt som också med
nödvändighet många gånger måste vara mångveten-
skapliga.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ge ett exempel
på en sådan här aktivitet. Nästa onsdag, den 4 april,
anordnar den nya Specialskolemyndigheten för första
gången ett stort forskningsforum i Örebro. Då ska
man lyfta fram just frågorna kring de dövas och hör-
selskadades situation i ett forskningsperspektiv.