Herr talman! Att funktionshinder inte ska behöva
leda till en handikappad tillvaro för en människa
håller väl nästan alla med om. Men i verkligheten
uteblir ofta de där små avgörande besluten som är så
väldigt viktiga för en enskild människa med funk-
tionshinder.
I utbildningspolitiken har länge idén om integra-
tion varit den bärande principen. För oss liberaler har
sedan länge huvudprincipen varit att människor med
funktionshinder ska kunna få ett sådant stöd att de
kan leva ett självständigt liv och delta i utbildning på
samma villkor som alla andra människor. Men män-
niskor tycker i verkligheten olika, och föräldrars och
elevers önskemål ser väldigt olika ut.
Enligt Folkpartiet ska integration vara en rättighet
för föräldrar och elever, men det ska inte vara ett
tvång. Därför måste de föräldrar som anser att någon
form av specialskola är det bästa alternativet också ha
möjlighet att välja specialskola för sina barn. Många
hörselskadade föredrar t.ex. specialskolor eftersom de
anser att dessa skolor skapar de bästa förutsättningar-
na för att den hörselskadade ska få en utbildning som
ger en bra grund för samhällsliv och yrkesliv.
De beslut om specialskolorna som riksdagen tidi-
gare har fattat innebär att specialskolorna för hörsel-
skadade accepteras medan andra funktionshindrade
grupper inte har något annat val än en långt gången
integrering i skolan.
Riksdagen beslutade år 1999 att lägga ned speci-
alskolorna för flerhandikappade, Ekeskolan och
Hällsboskolan. Enligt Folkpartiet var det ett mycket
olyckligt beslut som borde rivas upp så länge möjlig-
heten finns. Av samma skäl tycker Folkpartiet att
regeringen ska utreda förutsättningarna för ett riks-
gymnasium för blinda och synskadade ungdomar med
flerfunktionshinder.
Barn med ADHD, DAMP eller Aspergers
syndrom behöver hjälp tidigt. Därför är det viktigt att
lärare och övrig skolpersonal har goda kunskaper om
olika typer av behandlingsmetoder. Även när det
gäller dessa barn finns det olika uppfattningar om de
ska gå i särskilda skolor eller inte.
Skolpolitiken måste helt enkelt utformas så att
olika lösningar är möjliga och så att föräldrarna och
barnen har möjlighet att välja själva. Vanlig skol-
gång, boende hemma och boende i den egna kommu-
nen är bra mål. Men om det i verkligheten blir sämre
skolgång, mindre frihet, sämre förberedelse för vux-
enlivet kan inte en princip om integration tillämpas
utan undantag.
Herr talman! Över huvud taget måste föräldrain-
flytandet över barnens skolgång finnas med också när
det gäller barn med funktionshinder. Vi har haft en
försöksverksamhet i Sverige med föräldrainflytande
över utvecklingsstörda barns skolgång. Jag tycker att
det är dags att permanenta den. Från Folkpartiets sida
tycker vi att det är en naturlig utgångspunkt att för-
äldrarnas medgivande ska krävas när barn ska place-
ras i särskola eller i någon annan utbildning.
Skolpolitiken för barn med olika funktionshinder
hör ihop med en helhetssyn på vilka möjligheter
människor med olika hinder ska ha för att få så stor
frihet som möjligt. Folkpartiet har tidigare motionerat
om att rätten till personlig assistent ska genomföras
som den ursprungligen var tänkt. I dag har Bengt
Westerbergs handikappreform tyvärr urvattnats, och
det har blivit allt svårare att få personlig assistent.
Många elever får i dag inte ta med sig den assi-
stent som han eller hon har hemma när eleven går till
skolan. För många, inte minst elever med någon form
av psykiska problem, är det ett stort orosmoment att
behöva anpassa sig till ny personal när de kommer till
skolan.
Herr talman! Ett utbildningssystem som står öppet
för alla från förskolan t.o.m. högskolan är en förut-
sättning för att funktionshindrade ska kunna delta i
samhällsliv och yrkesliv. I dag finns det fortfarande
för många hinder för funktionshindrade. I dag har en
familj med ett funktionshindrat barn alldeles för små
möjligheter att bestämma själv.
Av de olika yrkanden som vi har i betänkandet
och i reservationer nöjer jag mig med att här yrka
bifall till reservation 1 under punkt 2 och till reserva-
tion 5 under punkt 6.