Herr talman! För Centerpartiet gäller att alla barn
ska ha rätt att vistas i en skolmiljö där de känner att
de kan växa, där de får den bästa tänkbara undervis-
ningen och där de känner sig trygga. Det gäller för
alla, även för elever med funktionshinder.
Vi tycker att det är angeläget att kommunerna har
ansvaret för skoltiden även för funktionshindrade.
Men om de ska integreras i den kommunala skolan
eller om de ska gå i en specialskola med fast skoldel
måste föräldrar och barn själva få ta ställning till,
anser vi.
Självklart är det bra om barnen har möjlighet att
bo hemma med sina föräldrar. Det håller vi med ma-
joriteten i utskottet om. Men då ska föräldrar och barn
ha valt det själva därför att de anser att de kan få
tillräckligt bra undervisning i kommunens skola. Jag
vet att det kan fungera alldeles utmärkt i de flesta fall
att funktionshindrade är integrerade i den kommunala
grundskolan. Det är t.o.m. berikande för andra skol-
barn att få gå i samma klass som ett funktionshindrat
barn, för de lär sig att respektera dem som är lite
avvikande.
Trots att det finns många positiva effekter att peka
på vid integrering, anser vi i Centerpartiet ändå att det
måste finnas möjlighet att välja att gå i en special-
skola. Den möjligheten ska i första hand gälla för
barn med flerhandikapp.
Mindre kommuner som sällan står inför faktumet
att klara av att ta emot ett handikappat barn med
många speciella handikapp kan få svårigheter att
möta deras behov. Inte minst kan de få problem på
grund av kostnaderna. Visserligen säger utskottet att
staten även i fortsättningen ska ha ett stort ansvar för
att stödja kommunerna. Men jag tror inte att jag är
någon domedagsprofet när jag ändå sätter upp ett
varningens finger för att det i verkligheten kommer
att vara tufft för kommunerna och även för den skola
som ska ta emot eleven. Det innebär ökade kostnader
för fortbildning av personalen och även ombyggnads-
kostnader. Följden blir för vissa skolor som får en
elev med multifunktionshinder att det kostar flera
miljoner att handikappanpassa lokalerna. Risken är då
att barnen betraktas som ett problem. Man ser inte
barnet utan bara handikappet.
Efter att ha kontrollerat med lärare som arbetar
med barn som bara har ett handikapp - nämligen
gravt synskadade, vilket innebär att eleverna är
punktläsare - har jag fått vetskap om att det är den
enskilda skolan som fortfarande betalar för persona-
lens vidareutbildning. Det tar en stor del av skolans
fortbildningsanslag. Jag säger "fortfarande", eftersom
det inte har blivit någon förändring sedan jag själv i
min klass hade en gravt synskadad elev i sex år som
alltså var punktläsare när jag arbetade som lärare.
Det ser också väldigt olika ut runtom i landet när
det gäller hur det fungerar med hjälpmedel och hur
landstingen tillhandahåller hjälpmedel. Jag frågade
också min egen hemkommun hur det ser ut med stöd
från staten, med tanke på att man från statens sida
har sagt att man även i fortsättningen ska ta ett stort
ansvar för att stödja kommunerna. Det enda som de
kunde hitta i skrivningar var utvecklingsinsatser och
kompetensutveckling för elever i behov av särskilt
stöd år 2001. Vad dessa rader innebar visste de inte i
min hemkommun, som ändock tar emot en hel del
elever med synhandikapp, rörelsehandikapp osv.
Ja, det finns en hel del förbättringar som man kan
kräva för elever som är gravt synskadade och som är
och ska vara integrerade i kommunernas skolor, inte
minst vad gäller läromedel till dem. Visserligen har
det blivit en klar förbättring för de synskadade nu när
tekniken har gått framåt och man har disketter i stället
för, som tidigare, punktskriftsböcker. En enkel smal
bok på kanske tre centimeter för oss seende kunde då
vara över en halv meter. Men förbättringar är alltså på
gång tack vare tekniken.
Men, herr talman, det känns svårt att stödja den
förändring som blev följden av propositionen om
elever med funktionshinder som riksdagen fattade
beslut om 1999. Det låter så fint när utskottet säger
att verksamheten vid bl.a. Ekeskolan ska stärkas och
att eleverna vid behov ska få specialpedagogisk hjälp
under en längre eller kortare tid. Vid resurscentret ska
det finnas mindre skolenheter för visstidsplaceringar
som ska gälla längre tid än för utrednings- och trä-
ningsbesöken. Men det låter bara som floskler som
personal och föräldrar inte tror på.
Elever som har multihandikapp har behov av ett
stabilt boende och en kontinuitet i undervisningen för
att göra bästa möjliga framsteg. Och jag hoppas att
jag senare i debatten kan få ett svar av socialdemo-
kraternas Torgny Danielsson på hur lång tid en vis-
stidsplacering är. Kan den tiden skapa stabilitet och
kontinuitet i undervisningen?
I samband med beslutet om förändringarna vid
Ekeskolan och Hällsboskolan var debatten stundtals
väldigt häftig. Och av motionerna som fortfarande
skrivs borde vi kunna förstå att det fortfarande finns
oro runtom i landet över den negativa förändringen.
För blinda barn med multifunktionshinder innebär
förändringen att elever mot sin och föräldrarnas vilja
tvingas till en integration i en kommunal skola som
de inte önskar. Även om skolan i hemkommunen är
den bästa miljön för många barn, finns det elever som
behöver alternativ.
Svårt funktionshindrade elever behöver fortsätta
sina studier efter den obligatoriska grundskolan, men
då saknas det bra möjligheter att studera vidare. Des-
sa elever bör precis som alla andra barn ha rätt att gå
vidare i sin utbildning och få utvecklas i sin egen takt.
Av den anledningen anser vi att regeringen ska un-
dersöka och utreda förutsättningarna för ett riksgym-
nasium för blinda och synskadade barn med flerfunk-
tionshinder.
Jag yrkar bifall till punkt 5, reservation 3.
Herr talman! I särskolan går i första hand barn
med utvecklingsstörningar. Under hela 90-talet har
antalet elever i särskolan blivit fler och fler, och un-
der de senaste åtta åren har antalet elever ökat med
52 %. Skolverket har uppmärksammat detta och även
påpekat att variationerna över landet är stora. Men
olika praxis och synsätt tycks råda i kommunerna om
vilka barn som hör hemma i särskolan. En del studier
visar att under 90-talet, när skolklasserna fick höga
elevantal och klasserna fick mindre resurser per elev,
kunde föräldrar få välja särskoleplacering i stället för
att erbjudas ökade resurser till sina barn i den vanliga
skolan. Så får det inte vara.
Mycket mer finns att säga om barn med särskilda
behov. Vi har dyslektiker, vi har de s.k. bokstavsbar-
nen m.fl. Vi har tagit upp mer om detta i vår motion
Lust att lära.
Under 90-talet har det visat sig att det finns barn
som feldiagnostiserats och blivit hänvisade till
särskolan, vilket har lett till att de gått miste om
grundläggande högskolebehörighet. Särskoleeleverna
bör därför få möjlighet till högskoleutbildning om de
har förutsättningar för det.
Herr talman! Jag står givetvis bakom alla våra re-
servationer, men jag yrkar alltså bifall bara till reser-
vation 3.