Fru talman! Om tre månader, den 1 juli 2001, an-
tas de sista eleverna till Ekeskolans fasta skoldel,
landets bästa skola för blinda och multihandikappade
barn. Därefter kommer behövande blinda och syn-
skadade barn med multifunktionshinder att utlämnas
till sina hemkommuners varierande kompetens för
undervisning av barn i just deras situation.
Det är särskilt allvarligt eftersom i princip alla av
Ekeskolans nuvarande elever redan har prövat och
misslyckats i ett stort antal skolor i sina hemkommu-
ner. Ingenting tyder på att kommunerna sedan beslu-
tet att stänga Ekeskolan fattades har blivit bättre på
att erbjuda undervisning för barn med svåra multi-
funktionshinder. Ingenting reellt har heller gjorts för
att så ska bli fallet.
Ingen vet hur det kommer att gå för de berörda
barnen när Ekeskolans fasta skoldel stängs. Ingen har
undersökt om kommunerna har beredskap att fortsätt-
ningsvis undervisa alla barn, också de med de svå-
raste multifunktionshindren. Nedläggningsbeslutet
var ett skott i mörkret.
Vi har hört Torgny Danielsson från talarstolen sä-
ga att man måste ha modet att gå före genom att av-
veckla specialskolorna. Det är att använda barn som
politiska slagträn, att leka med deras liv utan att ga-
rantera deras förutsättningar. Det finns fortfarande, ett
och ett halvt år efter nedläggningsförslaget, ett antal
obesvarade frågor.
I propositionen, i riksdagsbeslutet och i direktiven
till utredningen om organisatoriska frågor i beslutets
efterskalv används ordet "avvecklas" för att beskriva
vad som nu händer med Ekeskolan och den fasta
skoldelen. Det är inte garanterat att Ekeskolan på sikt
kommer att få behålla ens sin resurscentrumdel. Re-
gionansvar Syn placeras nämligen i Stockholm. Det
är oklart var ledningen för det sammanslagna Tomte-
boda-Ekeskolans resurscentrum ska ligga.
Likväl har skolministern liksom socialdemokra-
tiska riksdagsledamöter försökt göra gällande att det
egentligene inte blir någon förändring alls för
Ekeskolan i framtiden. I så fall kan man fråga sig
varför den mycket väl fungerande fasta skoldelen på
Ekeskolan ska stängas i strid med barns och fölräld-
rars vilja.
I nedläggningsdebatten menade skolministern att
söktrycket till Ekeskolan var lågt. Därför behövdes
den inte, enligt henne. Hon gick t.o.m. så långt att
hon bortdefinierade ett tiotal av skolans elever. De
fanns inte när skolministern beskrev skolans elevan-
tal, eftersom de enligt henne hade fel ålder. Skolmi-
nistern hävdade upprepade gånger att Ekeskolan hade
21 elever, trots att bevisligen 31 var inskrivna vid
skolan.
Nu bidrog debatten till att göra Ekeskolan känd
och till att dramatiskt många fler elever har sökt sig
till Ekeskolan, eftersom den kommunala skolan inte
kunnat ge det stöd och den undervisning som dessa
elever behöver.
Just nu står 20 elever i kö till skolan, men hittills
har de inte fått plats, eftersom skolan inte fått pengar
så att det räcker till alla. Löftet att alla som behövde
det skulle få skrivas in fram till halvårsskiftet har
hittills svikits av regeringen. Därför gäller inte det
som Torgny Danielsson alldeles nyss redovisade från
denna talarstol.
Det ökade söktrycket visar att skolan behövs i sin
nuvarande form. Det borde i sig vara ett argument för
att ompröva stängningsbeslutet.
När den fasta skoldelen stängs ska elever enligt
riksdagsbeslutet få komma till det i alla fall kortsik-
tigt kvarvarande resurscentrumet för besök på, som
det heter, visstid. Vad detta med "visstid" innebär
finns det dock inget entydigt besked om. Även om -
och jag säger om - "visstid" kommer att innebära att
man kan fullgöra resterande del av sin skoltid på
resurscentrumets mindre skoldel, innebär begreppet i
sig en osäkerhet för barnen. De måste få veta, känna
och kunna lita på att de får vara kvar. Barnen har
nämligen inte rätt ens till visstidsvistelse. Ekonomin
lägger förmodligen hinder för detta.
Socialdemokraterna litar inte på skolans bedöm-
ning av behovet att gå hela sin skoltid på Ekeskolan,
så hur ska föräldrarna kunna lita på att "visstid"
kommer att tillgodoses i framtiden?
Kortare visstidsbesök är dock inte något okompli-
cerat. Ekeskolans föräldraförening säger att åter-
kommande byten av klasskamrater som kommer och
försvinner efter kortare eller längre besök är en källa
till förvirring och blir i många fall störande för ele-
vernas studiero. "Dessa barn har ett starkt behov av
att känna trygghet och tillit i hela sin situation och är
ofta direkt beroende av en harmonisk och förutsägbar
vardag. Detta får de inte med det upplägg som riks-
dagen förelagt Ekeskolan att genomföra."
Kan Torgny Danielsson säga att föräldrarna har
fel?
Till detta kan läggas att många av de barn som
den här frågan berör är autistiska. Hur kan någon tro
att det är lämpligt att flytta ett autistiskt barn från
hemkommunen till visstidsbesök på Ekeskolan? För-
slaget är alltså olyckligt både för kvarvarande elever
och för de elever som förväntas besöka skolan på
"visstid".
Det måste också redas ut hur Ekeskolan ska klara
ekonomin när intagningen av elever till specialskolan
stoppats men verksamheten ska drivas vidare för
kvarvarande elever i takt med vikande elevantal. Inga
löften har getts, men förhoppningsvis kan Torgny ge
dem här nu i kammaren. I takt med att elever går
färdigt blir eleverna på specialskolan färre, men verk-
samheten ska fortgå, som vi hörde Torgny säga, så
länge som något redan intaget barn finns kvar på
skolan. Risken är därför betydande och det är beklag-
lig att specialskolan Ekeskolan tvingas stänga i förtid
av ekonomiska skäl.
Som nämndes inledningsvis har det inte under-
sökts om landets kommuner har beredskap att fort-
sättningsvis undervisa barn med svåra multifunk-
tionshinder. Jag tycker att det är häpnadsväckande att
en specialskola kan stängas av ideologiska skäl innan
det utretts hur alternativen ser ut. Många exempel
från verkligheten talar för att kommunerns förmåga
att ge barn med funktionshinder en fullgod skoltid är
starkt varierande. Mycket talar också för att ju svårare
ett barns funktionshinder eller kombinationer av
funktionshinder är, desto sämre klarar kommunen att
möta barnets behov.
Ekeskolans föräldraförening har hela tiden varit
glasklar när det gällt att undervisningen i den kom-
munala skolan ofta inte fungerar. Blir det bättre,
Torgny Danielsson, försvinner behovet av Ekeskolan
och andra specialskolor av sig självt, och det kommer
att visa sig genom att ökat söktryck. Våga låta barnen
välja! Fatta inte här i riksdagen överhetsbeslut som
sedan barn och föräldrar får ta smällarna av!
Det är mycket angeläget att kvaliteten i skolan för
barn med funktionshinder - både med avseende på
undervisningens och den sociala situationens kvalitet
- nu undersöks och följs i detalj. Att tillse detta vore
alldeles särskilt angeläget för dem som röstade för en
stängning av Ekeskolan och andra specialskolor.
Det är orimligt att tro att man i alla landets 290
kommuner ska kunna nå samma kunskapsnivå som
finns på en specialskola. Jag har inte alls samma tillit
som Torgny Danielsson till kommunerna när det
gäller vare sig deras ambition eller deras förmåga att
leva upp till de kunskapskrav som kommer att ställas.
Kommunerna har inte och kan knappast förväntas
mer än i undantagsfall klara att bygga upp det kun-
nande som krävs för de mycket speciella behov som
de berörda barnen har. En speciallärare i en vanlig
svensk kommun kanske möter en enda elev med
sådana behov som det här är fråga om under hela sin
lärarbana. Det säger sig självt att man då inte kan nå
samma nivå på kunskap som specialskolorna kan.
Kommunerna kommer rimligen att få stora pro-
blem med att bära kostnadsansvaret för barn med
multifunktionshinder vars behov kan kosta miljontals
kronor. Risken är då att barnen blir betraktade som
problem, särskilt i tider av hårt ansträngda kommu-
nala skolbudgetar.
Ingen ekonomisk analys gjordes vare sig i FUN-
KIS-utredningen, i propositionen eller av utbild-
ningsutskottet av kommunernas möjligheter att ge
blinda eller synskadade barn med multifunktionshin-
der en fullgod utbildning innan beslutet att stänga
Ekeskolan fattades. Det är hög tid att detta skser nu,
när beslutet ännu kan rivas upp, om det visar sig att
uppdraget - vilket mycket tyder på - kan överstiga
kommunernas möjligheter.
Förslaget att lägga ned Ekeskolan och i framtiden
integrera barn, med eller mot deras vilja, i den kom-
munala skolan kom inte som ett svar på barns eller
föräldrars önskemål eller problembeskrivning. Det
stammade ur en överideologiskerad och systemfixe-
rad syn på skolan. Vinner vi valet så river vi upp
stängningsbeslutet, Torgny Danielsson.
Att döma av propositionen framstår det som tyd-
ligt att det är två principer som tillåtits att väga tyngre
för regeringen och socialdemokraterna än barnens
och föräldrarnas bästa.
Det första är att barnen som sagt mot eller med sin
vilja ska integreras i den vanliga skolan. Går alla
andra barn integrerat ska också barn med multifunk-
tionshinder göra det. Det är häpnadsväckande att
regeringen tydligen anser att integrerad skolgång inte
bara är en rättighet utan fast mer en skyldighet för
barnen att uppfylla.
Den andra principen är skolans kommunalisering.
Går de flesta andra barn i kommunala skolor ska
också blinda multifunktionshindrade barn göra det
fullt ut. Men det rör sig om så få barn med så speci-
ella behov att det inte borde vara problematiskt för
någon att acceptera deras statliga specialskola. Det är
häpnadsväckande, tycker jag, att ett vackert enhetligt
kommunalt skolsystem kan vara viktigare än barns
och föräldrars egen vilja.
Än konstigare tycker jag att det blir när döva barn
får ha kvar sina specialskolor. Vilken rättvisa är det?
Då accepterar man specialskolor.
I propositionen om stängningen av Ekeskolan sa-
des målet vara en skola för alla, dvs. en integrerad
skola för alla barn. Men det målet har man inte satt
upp för att göra berörda föräldrar och barn till viljes.
Tvärtom, många vill inte ha det på det sättet.
De inser att ett barn inte är integrerat bara för att
det vistas i samma byggnad som andra barn om det
inte accepteras och inte kan delta i lekar, socialt liv,
undervisning eller fritidsaktiviteter. Många av
Ekeskolans barn har tidigare gått formellt integrerade,
vilket oftast inneburit att de suttit ensamma med en
assistent i en skrubb helt vid sidan av de övriga bar-
nens liv. Jag har lyssnat till barnens berättelser, Torg-
ny Danielsson. De är närvarande, men de är inte in-
kluderade. Tvärtom blir det integrationen som sätter
fokus på och understryker utanförskapet.
På Ekeskolan får barnen kamrater i samma situa-
tion. De kan delta i skolans aktiviteter och samvaro.
De blir delaktiga, de får vänner. Just genom att dessa
barn med funktionshinder tillåts lära känna och läsa
ihop med andra barn med samma förutsättningar
stärks självkänslan. Det säger barnen själva. Vet
Torgny Danielsson möjligen bättre? Segregation kan
faktiskt vara något positivt under förutsättning att den
är självvald.
Varför ska inte blinda barn med multifunktions-
hinder ha rätt att som alla vi andra gå i skolan med
klasskamrater, läsårsvis, med möjlighet att planera sin
utbildning? Varför ska de mot sin vilja bussas mellan
hemkommunen och visstidsvistelser på ett resurscent-
rum i stället för att få fullgöra sin utbildning i trygg
miljö på en specialskola som Ekeskolan? Det är okej
att gå på ett idrottsgymnasium, men det är inte okej
att gå på en specialskola även om man bor på internat
i bägge fallen.
Att en del barn har mycket speciella behov som
inte kan klaras i varje kommun och att samtliga
kommuner heller inte kan nå den nivå på specialpe-
dagogik som en nationell specialskola har går bara
inte att bortse från eller att tycka bort.
När Ekeskolan stängs kommer landets kommuner
förmodligen tvingas att gå samman och bygga upp
nya liknande regionala verksamheter för ett mindre
antal barn med mycket speciella behov. Med mindre
kommer man inte att klara att möta barnens behov.
De kommer då att behöva börja om från början igen
eftersom den kompetens som i dag finns på Ekesko-
lan snabbt kommer att skingras vid en nedläggning.
För att utveckla ny praktisk kunskap är resurscent-
rumet avhängigt av att det bedrivs en löpande under-
visning på Ekeskolan. Såväl den fasta specialskolan
som resurscentrumet på Ekeskolan behövs därför.
Blinda och synskadade barn med multifunktions-
hinder saknar i dag bra möjligheter eller möjligheter
att alls studera vidare efter grundskolan, som en av
mycket få grupper i landet. Mycket få av ungdomarna
läser därför vidare. Men dessa ungdomar har precis
som alla andra rätt att gå vidare i sin utbildning och
utvecklas i sin egen takt, oavsett ålder.
Det är därför vi säger att Ekeskolan bör komplet-
teras med ett riksgymnasium för blinda och synska-
dade barn med multifunktionshinder. Alternativet är
att ha det som i dag. För många barn väntar, Torgny
Danielsson, förtidspensionering direkt efter grund-
skolan. Det är knappast ett värdigt förhållande. Likväl
accepterar inte socialdemokraterna tanken på ett riks-
gymnasium.
Jag vill ställa ett antal frågor, fru talman, till
Torgny Danielsson.
Torgny stod här i talarstolen och konstaterade att
det finns ett stort behov av kompetensutveckling av
lärare. Men det behovet finns nu och tar tid att till-
fredsställa om det ens är möjligt att fullt ut göra det.
Vore det då inte rimligt att utbilda först och stänga
sedan?
Min andra fråga är: Bedömer Torgny Danielsson
att varje kommun oavsett storlek kan bli bra på varje
funktionshinder oavsett hur svårt det är och på att
möta de barnens behov i skolan?
Kan Torgny Danielsson avfärda min oro att barn
med funktionshinder i än högre grad kommer att bli
restposter i kommunala budgetar i framtiden och att
föräldrarna får ägna hela sin kraft åt att slåss för bar-
nens rättigheter mot kommunerna?
Jag vill hävda, fru talman, att socialdemokraterna
inte förstår innebörden av multifunktionshinder -
t.ex. vad det innebär för förmågan att kommunicera.
Man konstaterar att döva anses ha ett eget språk och
att de därför har rätt till en egen språkmiljö och där-
med till specialskolor. För blinda multihandikappade
barn finns det också ett eget språk. Då menar jag eget
i bemärkelsen individuellt i många fall. Man använ-
der ett teckenspråk i form av beröring som är indivi-
duellt för det enskilda barnet och de som jobbar med
det barnet. Är inte det en egen språkmiljö? Dessutom
är det en miljö som är oerhört svår att tillfredsställa
där hemma. Så varför neka dessa barn med eget språk
och behov av språkmiljö specialskolor?
I betänkandet står det att barnen så långt det är
möjligt ska erbjudas en anpassad utbildning i hem-
kommunen. Ja, Torgny Danielsson, men om det ej är
möjligt och om man därför söker sig till specialsko-
lan, vad gör vi då? Alternativen avvecklas ju.
Det går inte att bara stå i riksdagens talarstol och
dunka konventioner i huvudet på barn och föräldrar.
Det är självklart att man har rätt att bo kvar hemma,
att finnas i den kommunala skolan och rätt till integ-
ration. Men man har inte en skyldighet.
Det är inte så att vi på den borgerliga kanten står
och tycker för egen del. Vi har lyssnat på barn och
föräldrar och på hur de beskriver behovet av Ekesko-
lan och andra specialskolor. Vi tror oss inte veta bätt-
re än de som är beroende av skolorna.
Avslutningsvis: Varför, Torgny Danielsson, anser
socialdemokraterna att det enda sättet att stärka den
kommunala kompetensen för barn med funktionshin-
der är att stänga specialskolorna? Varför ska man
ställa barn och elever i specialskolor mot de andra
barnen med liknande behov som finns hemma i
kommunerna? Är det inte tvärtom så att i ett anstän-
digt samhälle börjar man med att tillgodose de mest
behövandes behov och anpassar resurserna efter det-
ta?