Herr talman! Tack för svaret. Vad jag kan förstå
tror socialministern på en mycket expansiv utveckling
av sjukvården och på hälso- och sjukvårdens och
forskningens möjligheter att ge hjälp och stöd till
människor som behöver ha den hjälpen. Det tycker
jag är positivt.
Men om vi i år skulle gå tillbaka till att ge samma
bot och lindring som vården gav 1985 men med 2001
års metoder skulle 30-40 % av vårdkostnaderna falla
bort. Trots det råder det en mer eller mindre kronisk
resursbrist inom sjukvården eftersom förväntningarna
ökar hos medborgarna.
Det här är det grundläggande skälet till att det är
angeläget att nyttja alla möjliga landvinningar som
reducerar kostnaderna per insats, och där tror jag att
vi är överens.
Det finns ingen anledning att anta att den medi-
cinska utvecklingen kommer att bli långsammare.
Nya läkemedel, transgena eller framodlade organ som
eliminerar behovet av reservdelar som begränsning
för transplantationer och andra landvinningar riskerar
att ge ett efterfrågetryck som vida överstiger 2001 års
situation.
Frågan är hur stor sjukvården kan tillåtas bli. Be-
gränsning finns bara när konsumtionen är tvångsfi-
nansierad på sådant sätt att den automatiskt fördyrar
alla andra produkter eller tjänster. Det är den grund-
läggande egenskap som gör att skattefinansiering rent
principiellt har en begränsning. Herr talman! Det
borde också socialministern kunna se.