Herr talman! Margareta Viklunds fråga om vad
som händer om resurserna inte räcker är egentligen
omöjlig att svara på. Men finessen med ett sjukvårds-
system som bygger på en demokratisk förvaltning av
huvudmannaskapet - att vi har ett landsting, en riks-
dag och att väljarna kan delta i en ständig dialog - är
att vi avsätter resurser i förhållande till vad medbor-
garna kräver. Det är grundat på den kunskap vi har
om sjukvårdens möjligheter och på medborgarnas
förväntningar.
När jag säger att sjukvården kommer att utvecklas
till uppemot 10 % av BNP grundar det sig helt enkelt
på att detta är vad människor begär och kommer att
begära. Man vill ha behandling. Man vill inte vänta
på att få en behandling som en läkare har föreskrivit.
Man vill ta del av den nya tekniken och de nya fram-
stegen. Därför kan vi räkna med att medborgarna
kommer att ställa de kraven. Jag är alldeles övertygad
om att vi kommer att ställa resurser till förfogande för
att tillgodose detta. Detta är nämligen vad medbor-
garna kräver.
Jag är också alldeles övertygad om att de politiker
som i nästa års valrörelse går ut och säger att det inte
behövs mer resurser till sjukvården kommer att möta
ett mycket stort motstånd hos väljarna. Väljarna begär
att vi ska avsätta detta.
Jag menar att under de kommande åren med start i
de förslag som regeringen nu har presenterat kan vi
diskutera hur vi banar väg för en ytterligare resursök-
ning till sjukvården. Därför kommer vi enligt min
bedömning aldrig att ställas inför frågan om vad som
händer om resurserna inte räcker. De kommer att stå i
proportion till vad medborgarna kommer att begära.
Vi kommer under de kommande åren att få se växan-
de resurser till sjukvården egentligen oavsett hur vi
sedan organiserar själva driften av sjukvården. Det
kan vi ha olika politiska uppfattningar om. Men an-
språken på sjukvården i det moderna samhället kom-
mer att öka. Det kommer medborgarna att begära.
Vi vet också att de flesta medborgare i Sverige
anser att vi gemensamt ska finansiera sjukvården och
att vi ska driva sjukvården med demokratiskt huvud-
mannaskap, framför allt som en garanti för att man
ska kunna delta i diskussionen om prioriteringar ock-
så i framtiden.
Jag är ur den synpunkten ganska optimistisk när
det gäller att garantera finansieringen av den långsik-
tiga sjukvården. I de förslag vi har lämnat pekar vi på
en väg som innebär att vi nu tar rejäla kliv framåt för
att se till att sjukvården kan anställa mer personal och
öka sin kunskap, så att vi kan komma bort från en del
av de stressproblem, utbrändhet och annat som präg-
lar sjukvården.