Herr talman! Jag ber att få tacka också för det här
svaret. Det var ungefär som jag hade förväntat mig,
och jag är således inte så där riktigt nöjd med det. Jag
anser att socialministern har gått runt frågeställningen
utan att riktigt gå in på djupet av konsekvenserna av
frågor och svar. Det är min bedömning, men jag kan
ha fel.
Om det nu skulle vara så att den s.k. solidariska
finansieringen av hälso- och sjukvården inte skulle
räcka till för de krav som befolkningen ställer på vad
sjukvården utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet
kan åstadkomma - hur blir då socialministerns ställ-
ningstagande? Tänker socialministern då lägga ett
lock på utvecklingen så att inte väljarna har möjlighet
att få reda på vad sjukvården skulle kunna göra för
människors individuella och generella hälsa? Eller
med andra ord: Tänker socialministern i så fall på
något sätt försöka bromsa utvecklingen eller tysta ned
den?
Det skulle också vara intressant att veta hur soci-
alministern planerar för den lågkonjunktur som tycks
vara i antågande, och som vi ju av erfarenhet vet
drabbar den offentliga sektorn mycket hårt.
Socialdepartementet publicerade för några måna-
der sedan en studie. Den visar att man tidigare har
överskattat framför allt de äldres vårdbehov. Detta
ledde fram till slutsatsen att de traditionella formerna
för skattefinansiering kanske ändå skulle räcka för det
framtida vårdbehovet av äldre. Utredningens slutsat-
ser kan vara korrekta, dvs. att omsorgsbehoven flyttas
högre upp i åldrarna men totalbehoven ändå inte har
ökat lika starkt som man tidigare har antagit. Som
exempel kan nämnas att 1998 bodde på Kungsholmen
i Stockholm 506 personer över 90 år. 375 av dem
klarade sig utan samhällshjälp. Det är ur både eko-
nomisk och social synpunkt en bra bild, som social-
ministern säkert känner till.
Men när det gäller sjukvården är bilden en helt
annan. Det är inte bara på läkemedelsområdet som
utvecklingen går framåt, utan medicinens egen ut-
veckling står för en mycket större del av förklaringen
till efterfrågeökningen, dvs. vårdens ekonomiska
problem, än en åldrande befolkning gör. Starropera-
tioner har exempelvis ökat från 10 000 till 50 000 på
20 år. Samtidigt har köerna ökat.
Jag vill påstå att huvudskälet till besparingstrycket
inom sjukvården inte är en, mer eller mindre tillfällig,
dålig landstingsekonomi. Det grundläggande bespa-
ringstrycket uppstår för att vi ska ha råd med allt som
sjukvården kan göra i dag men inte kunde så sent som
på 1980-talet. Jag skulle kunna nämna många exem-
pel på det, dvs. vad vi kan i dag men inte kunde då.
Vårdkrisen beror enligt många forskare på att vi
har en snabbt vidgande tillgång-efterfrågeklyfta
samtidigt som medicinens egen utveckling gör att
vården i snabb takt blir allt billigare. Om tiden räcker
till kan jag exemplifiera mina påståenden.
Allt detta innebär att kraven på hälso- och sjuk-
vården har blivit mer resultatinriktade och patienterna
mer medvetna om vilka möjligheter sjukvården har
eller borde ha, vilket vi var inne på alldeles nyss.
Sjukvården kan bokstavligen få bli hur stor som helst
så länge tillväxten sker i en efterfrågebaserad situa-
tion där de svenska konsumtionsbesluten fattas av
ungefär nio miljoner beslutsfattare.
Det riktigt stora problem som Västeuropa har
framför sig är hur vi kan förena de grundläggande
värderingarna om solidariskt finansierad vård med en
mångfald av nya möjligheter att tilläggsfinansiera den
framtida sjukvården, herr talman.
Jag anser att det är angeläget att regeringen till-
sätter en parlamentariskt sammansatt utredning för att
undersöka hur den nya medicinska utvecklingen kan
tillvaratas, hur solidariskt finansierad vård kan be-
hållas samt hur nya möjligheter att tillgodose efter-
frågan och egenfinansiering kan tillvaratas.
Är socialministern beredd att tillsätta den utred-
ningen?