Herr talman! Som Ingrid Andersson har sagt har
motioner om legitimering av naprapater lagts fram
i många år och av flera partier. Förslaget har också
behandlats av socialutskottet vid många tillfällen.
Orsaken har varit, som också sagts, en tilltro till
behandlingen och att man har uppskattat
yrkesgruppen. Men det har också varit att antalet
utövare och antalet givna behandlingar, antalet
patienter, har blivit så stort att det synts nödvändigt
att ha en närmare reglering, en tillsyn som bör
möjliggöras för att öka säkerheten för de 200 000
patienter som årligen behandlas.
Ingrid Andersson har redogjort för kraven för
legitimering. Men man bör också där understryka
att ''det förhållandet att en yrkesgrupp inte i
oväsentlig utsträckning vänder sig direkt till
allmänheten, t.ex. i egenskap av fria yrkesutövare,
bör tillmätas särskild betydelse''. Det är det
förhållandet vi har. Man måste se att det behövs en
reglering av en verksamhet som är så pass stor. I
socialutskottets betänkande nr 1, 1992/93, sade
man att det var dags att ta ställning. Riksdagen sade
detsamma, vilket gavs regeringen till känna.
Herr talman! Nu föreligger ett förslag om
legitimation av naprapater som genomgått en
utbildning så som föreskrivs av regeringen.
Majoriteten ställer sig bakom förslaget.
Naprapaterna kommer att omfattas av tillsynslag,
åliggandelag och Socialstyrelsens tillsyn.
Föreskrifterna kommer regeringen och
Socialstyrelsen att utarbeta.
Jag vill understryka att då utbildningen i huvudsak
är begränsad till att gälla den muskulatura
apparaten, saknas en medicinsk helhetskompetens.
Därför tar jag för givet att man i föreskrifterna
beaktar de begränsade möjligheterna till
självständig diagnostik och behandlingsansvar.
Socialstyrelsen skall också enligt propositionen
särskilt uppmärksamma hur riskerna skall kunna
minskas. Att arbeta på remiss från läkare och
tandläkare kan vara en naturlig lösning. Självklart
måste verksamheten noga följas och utvärderas.
Det kunde vara tecken på att man inser kraven på
den seriösa framtoning som legitimationen innebär
att skolan, mer adekvat, kallar sig naprapatskola,
inte naprapathögskola, inväntar en
ämbetsbedömning och även tänker på det vid
utfärdandet av examenstitel.
Herr talman! Vad gäller frågan om kiropraktorer är
läget något annorlunda, precis som Ingrid
Andersson framhållit. Det är en legitimerad grupp
med krav på viss internationellt accepterad
utbildning, krav på legitimation som är lika med
den i Danmark och Norge. Kiropraktorerna har
också en internationell arbetsmarknad på ett helt
annat sätt än naprapaterna. Det skärper kraven på
likvärdig utbildning för den som skall kalla sig
legitimerad.
Det hade självklart varit önskvärt att alla som
arbetar inom samma område hade kunnat få sin
legitimation. Men naprapaterna kan inte förväxlas.
När man går till en naprapat vet man vad man får
för behandling. Dessa har en i stort sett nationell
arbetsmarknad. Men kiropraktorernas utbildning i
Sverige är, trots goda framsteg och höga
ambitioner, inte likvärdig med de internationella
skolornas utbildning. Det uppstår en väldigt
olycklig splittring, med två grupper kiropraktorer
med beteckning legitimerad trots olika
utbildningsnivåer. Allmänheten skulle ha mycket
små möjligheter att förstå att en utbildningsmässig
skillnad föreligger. Som utskottet säger skulle det
vara olyckligt och förvirrande för allmänheten om
begreppet legitimerad kiropraktor kom att
beteckna yrkesutövare med skilda krav på
kunskapsnivå för erhållandet av legitimation.
Därför säger ett enigt utskott nu nej till legitimation
av kiropraktorer med svensk utbildning. Det är
givetvis en förhoppning att de behandlingar av
ärendet som gjorts skall leda till att man fortsätter
med ett ambitiöst arbete, skärper sina krav och
finner former som kan leda till att en legitimation
erhålls av samtliga de grupper som här har varit
aktuella.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i dess helhet.