Fru talman! Jag kan börja med att hålla med om att många beslut och mycket som har yrkats från den här talarstolen inte har varit bra, allra helst under det senaste halvåret. Men det var en parentes.
Jag får fortfarande inte detta att gå ihop. Mitt namn är min identitet. Jag lystrar när folk kallar mig för LiseLotte. Det är till och med så att om jag inte får mitt namn rätt stavat, som jag vill ha det, så känns det som att det inte riktigt är jag. Jag tror att många av oss här inne känner och upplever samma sak.
Du tycker att du heter Yvonne, vilket du heter. Tänk om alla plötsligt skulle börja kalla dig något helt annat! Det kan vara ett annat kvinnonamn, till exempel Pia. Hur skulle du känna dig då? Det är bara du som tycker att du heter Yvonne. Alla andra tycker att du heter Pia. Någonstans skulle det inte kännas riktigt rätt trots att det är den sociala omgivningen som har bestämt att du ska heta Pia.
Jag tycker att det här är en viktig fråga fast den inte rör så många människor. Det är så vi tänker. Det finns människor som far illa i dag. Vi kan rätta till det med en enkel åtgärd som att ändra lagen. Den är inte så omfattande. Det här kommer inte att betyda att folk rusar till skattemyndigheten och vill ändra namn kors och tvärs; det är jag fullt övertygad om. Jag kommer inte att byta. Egon kommer inte att byta. Det är ganska lugnt. Men det finns människor som känner sig kränkta av att inte få heta det som de känner sig som, som den man jag nämnde i exemplet. Han heter Lennart men han är Pia. Varför kan han då inte få heta Pia?