Fru talman! Namnet är väl inte i huvudsak till för att jag själv ska känna att jag är jag. Så har det aldrig varit. Namn ger man människor därför att det är en identifiering utifrån omvärlden. Omvärlden ska veta att LiseLotte är LiseLotte och inte Kalle Anka.
Namnen ger omvärlden en bild av hur man ska kommunicera om en person och till en person så att den personen reagerar på det. Det är väl ingenting som jag har för att jag ska kunna tänka på mig själv. Det har ingenting med individens frihet att göra.
Här handlar det om det sociala spektrumet och den sociala funktion som ett namn har. Jag menar att i den sociala funktionen är det gräsligt bra att veta om jag talar om en man eller en kvinna. Så lika är vi ändå inte, så det kan finnas en poäng i detta.
Dessutom funderar jag mycket på hur ni tänker när ni driver de här frågorna. Vad kan det få för konsekvenser framöver? Vad finns det för forskning om det här över huvud taget? Vi vet i vilket fall som helst att det finns en tydlig forskning om hur en människa utvecklar sin identitet i relation till det sociala spektrumet. Men finns det något när det gäller det här? Det kanske är dags för att åtminstone en eller annan mer eller mindre korkad idé prövas utifrån forskarens kritiska ögon. Då kan man objektivt se om det här är någonting bra eller om det helt enkelt är dåligt. Vi kanske får önskningar och konsekvenser som vi aldrig någonsin har tänkt på när vi driver det här.
Allting har ju inte varit bra med de förändringar som är gjorda ifrån den här talarstolen och den här kammaren. Därför är det dags att börja fundera på detta. Vad finns det för grunder för den här idén? Vad har vi utifrån den forskning som finns om människors självkänsla och identitetsutveckling och människor i ett socialt spektrum?