Fru talman! Namnet är en viktig del av varje människas identitet. Tänk bara hur noga vi är med att våra namn ska bli rätt stavade! Men för en person som upplever sig tillhöra ett annat kön än det biologiska är det därför smärtsamt att tvingas bära ett namn som inte stämmer överens med identiteten. Dagens namnlag är, som föregående talare sade, förlegad och omodern på många sätt, och ett tydligt exempel är behandlingen av de transsexuella.
I dag är det inte möjligt för alla att välja ett förnamn som stämmer överens med könsidentiteten, och i dag är det ju populärt att välja. Vi uppmanas att välja i princip allt från vilket dagis våra barn ska gå på till var man ska placera sina pensionspengar. Men man får inte välja vad man vill heta. Endast transsexuella som kan uppvisa läkarintyg på att de genomgår eller har genomgått utredning har denna rätt.
Utskottet uttalade i förra årets betänkande att det förutsatte att frågor om transsexuellas rätt att välja namn skulle behandlas inom ramen för översynen av lagen om fastställelse av könstillhörighet. Nu har den utredningen presenterats, men vi kan tyvärr se att det inte blev så.
Utredningen har inte heller tagit upp problematiken med att det inte är möjligt enligt namnlagen att få intyg, betyg med mera ändrade retroaktivt. Det är inte svårt att föreställa sig alla svårigheter som uppstår för Kalle, som förut hette Lisa, när han ska söka jobb med intyg i sitt gamla namn. Är det verkligen rimligt att betyg och andra meriter ska förlora sitt värde för den person som ändrat juridiskt kön?
År 2006 inkom 55 ansökningar om ändring av könstillhörighet, och antalet ansökningar ökar stadigt. Individers problem med handlingar där namnet är felaktigt kommer därför att öka. Vi får inte heller glömma bort alla dem som av olika anledningar väljer att inte ansöka om medicinsk behandling. Dessa personer har som sagt inte ens rätt att byta till ett namn som passar deras identitet i dag.
Fru talman! Namnlagen bör finnas till för att stärka och skydda människors rätt till de egna namnen, inte tvärtom. Livet kan bli tillräckligt komplicerat ändå för den som har en annan könsidentitet än den som det omgivande samhället erkänner. Därför är det vår uppgift som lagstiftare att skapa möjligheter för transsexuella personer att leva ett fullvärdigt liv. Ett steg på vägen är att ändra namnlagen. Det handlar dessutom om myndiga människor som vet vad de vill och vet vad de gör.
Jag ska ta ett exempel från verkliga livet. Det handlar om en man som är transvestit och sedan flera år lever som kvinna. Han är född som Lennart, och det är alltså det namn som står i hans ID-handling, men hans önskan är att kallas Pia. Det är det namn han egentligen använder. Alla hans vänner och hans familj kallar honom Pia. Skatteverket har emellertid avslagit hans önskan med motiveringen att namnet är ett kvinnoklingande namn och kan väcka anstöt och obehag. Att det väcker obehag för Pia att tvingas heta Lennart spelar tydligen ingen roll.
Självklart ska föräldrar inte kunna välja namn åt sina barn som kan vara kränkande för barnen när de växer upp, och självklart bör det finnas gränser för vad som kan godkännas som namn. De frågor som jag i dag lyft upp handlar dock inte om det, utan om människors rätt till en egen identitet. Dessutom finns redan i dag flera namn som anses vara kvinnliga respektive manliga men ändå fungerar för båda könen. Ett exempel är Maria, som enligt våra svenska normer är ett kvinnligt förnamn medan det enligt andra kulturella normer är okej med en man som heter Jesus Maria. Det finns fler exempel på sådana namn.
Det är dags att vi får en namnlag som passar den mångfald som finns i dagens samhälle. Riksdagen har vid upprepade tillfällen tillkännagivit att lagen bör ses över. Den förra regeringen valde att inte ta tag i frågan, och det verkar tyvärr som om den nya regeringen inte heller tänker göra det.
Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 2 i betänkandet.
I detta anförande instämde Jan Lindholm (mp).