Herr talman! Jag ställde en konkret fråga till ar-
betsmarknadsministern om vad regeringen har tänkt
att göra för att låginkomsttagare skall kunna leva på
sin lön. Jag nämnde speciellt Sveriges rekordhöga
skatter för låginkomsttagare och att de driver bort
många kvinnor från arbetsmarknaden och in i ett
bidragsberoende.
Det svar jag har fått är att det bara är ökad syssel-
sättning och ekonomisk tillväxt som kan ge bättre
löner och ett minskat behov av arbetslöshetsersättning
samt att det är arbetsmarknadens parter som har an-
svaret för lönebildningen.
Jag tycker i och för sig att det är bra att arbets-
marknadsministern anlägger det här övergripande
perspektivet i stället för att säga att vi politiker kan
förändra snabbt och enkelt genom att vidta olika åt-
gärder. Men saken är ju ändå den att skatten är ett
instrument som regeringen i allra högsta grad har
kontroll över. Om regeringen skulle vilja höja netto-
lönen, dvs. det som verkligen betyder någonting, för
låginkomsttagare och därmed minska deras behov av
arbetslöshetsersättning och bidrag, så kan regeringen
göra det genom att sänka deras skatter. Sänkta skatter
för låg- och medelinkomsttagare skulle dessutom
bidra till den ökade sysselsättningen och den ekono-
miska tillväxten.
Herr talman! Jag menar tyvärr att arbetsmark-
nadsministerns hänvisningar till satsning på utbildning
är litet av goddag-yxskaft. Utbildning är självfallet
viktig. Men det förändrar inte på något sätt förhållan-
det mellan lön och bidrag. Om människor skall vilja
satsa på utbildning måste det löna sig ekonomiskt.
Med de höga skatter som vi har i Sverige i dag är
detta långt ifrån alltid fallet. Men jag tror att de allra
flesta människor håller med om att det är rimligt att
medborgare skall kunna få det bättre genom hederligt
arbete och egna insatser.
Eftersom arbetsmarknadsministern själv hänvisar
till beräkningar från ESO vill jag gärna ta upp ett
exempel som finns i en av deras senaste rapporter, Ds
1998:15. Den handlar om en kvinna som inte har råd
att bli chef. Det är förstås beklagligt ur flera aspekter.
Det finns ju för få kvinnliga chefer. Man antar här att
en ensamstående tvåbarnsmor arbetar deltid 75 %
med en genomsnittlig lön. När hon blir erbjuden ett
chefsjobb som skulle ge en långt högre bruttolön
medför såväl högre skatt som missade bidrag och
högre barnomsorgskostnader att hon i slutändan inte
har råd att tacka ja till det här erbjudandet. Hennes
disponibla inkomst skulle minska med ungefär 1 000
kr i månaden.
Ett sådant räkneexempel, som det egentligen före-
kommer ett otal av, visar alltså att ensamstående för-
äldrar knappt klarar sig som heltidsarbetande utan
tvingas mer eller mindre deltidsarbeta även om lönen
är mycket hög, och detta därför att de måste betala
mycket höga skatter. Nästan lika höga marginaleffek-
ter får familjer med två sammanboende föräldrar
enligt samma rapport.
Slutligen är jag också litet förvånad över det svar
som säger att det är väldigt få löntagare som skulle
förlora på att arbeta i stället för att gå arbetslösa. Här
hänvisar man också till den här ESO-rapporten. Den
ESO-rapport som kom i slutet av 1997 visar att om-
kring 40 % av dem som är arbetslösa i dag knappast
skulle tjäna mer än möjligen marginellt på att arbeta i
stället för att gå arbetslösa.