Herr talman! När man lyssnar på arbetsmark-
nadsministern låter det som om arbetsmarknadsminis-
tern har levt helt isolerad från den debatt som har
pågått ganska länge här i Sverige, från alla de otaliga
rapporter, internationella och inhemska, som visar att
vår mycket stora offentliga sektor och våra höga
skatter faktiskt är ett stort problem för oss.
Det verkar också som om det har undgått henne
helt och hållet att vår offentliga sektor, trots världens
högsta skatter, inte förmår leverera vad den faktiskt
lovar. Detta gör att människor inte har möjlighet att
påverka sin egen situation. De har inte tillräckligt
mycket pengar för att lägga undan och därmed själva
kunna prioritera hur de vill leva eller förändra sin
situation. Men de kan inte heller lita på den offentliga
sektorn. De kan inte lita på att den levererar vad som
behövs i fråga om t.ex. vård, omsorg och utbildning.
Detta är ett mycket stort problem. Jag blir allvarligt
orolig om regeringen inte ens ser det här som ett pro-
blem. Däremot skriver regeringen, t.ex. i budgetpro-
positionen för 1998, att de senaste årens skattehöj-
ningar har påverkat vanliga familjers ekonomi mer än
vad bidragsminskningarna har gjort. Ibland tycks det
ändå finnas något slags insikt om att detta kan vara ett
problem.
Jag är förbluffad över att man sällan över huvud
taget diskuterar skatterna och skattesystemets konsek-
venser när man talar om fattigdom och låga inkoms-
ter. Den största utgiften för samtliga inkomsttagare -
hur litet man än tjänar - är trots allt inte mat, hyra
eller kläder, utan den största utgiften är skatten. Det är
skatten som svenska medborgare inte har råd med.