Herr talman! I Katarina Andréns rapport visas i ett
exempel på en ensamstående mamma med två barn,
fyra respektive sex år gamla. För den här mamman
lönar det sig att arbeta, oavsett om hon har barntillsyn
eller inte, om hon går från arbetslöshet till jobb. Ett
annat exempel gäller en kärnfamilj som förlorar peng-
ar på att arbeta. I det fallet är det barnomsorgskostna-
den som är skillnaden, inte skatten.
Det är klart att man kan ha synpunkter på kostna-
den för barnomsorg. Jag skulle önska att barnomsor-
gen var gratis. Tyvärr är den inte det. Det är där som
problemet finns. Det här har alltså ingenting med
skattetrycket att göra.
Annika Jonsell säger att den offentliga sektorn är
ett stort problem. Nej, varför är den det? Den var ett
stort problem när vi inte hade pengar till den. När ni
regerade och lånade för att driva fram reformer inom
den offentliga sektorn var det problem. Om man lånar
pengar och det blir kanske 250 miljarder kronor i
löpande budgetunderskott, i årligt underskott, tittar
självfallet omvärlden på Sverige och undrar vad vi
håller på med. Man säger då: Till dem kan vi inte låna
ut pengar. Vi tar en stor risk om vi lånar ut pengar till
det landet. Vi måste höja räntan så att vi har en säker-
het.
Det var också vad som skedde. Räntan höjdes. Ni
lånade mera. Statsskulden och budgetunderskottet
steg. Räntan och arbetslösheten steg också. Men det
var då. Nu är vi i ett helt annat läge. Nu har räntan
halverats därför att vi har finanserna i balans. Nu tittar
samma länder på oss och säger: Jaha, nu kan vi våga
låna ut till litet lägre kostnad. Man sänker räntan,
vilket är bra för Sverige, för företagare och för en-
skilda människor.
Annika Jonsell säger att folk inte har råd att lägga
undan pengar men inte heller det är sant. Sparkvoten
första halvåret 1990 utgjorde 8 % av BNP - en
mycket stor, egentligen alldeles för stor, sparkvot. Vi
behöver mer av konsumtion, och det har vi nu fått.