Herr talman! Snälla, snälla, snälla! Snälla Lena, snälla Kerstin, snälla Mehmet! Ja, ni är ju så snälla så att klockorna nästan stannar! Det finns väl ingen människa här inne som inte tror att sociala orättvisor - arbetslöshet, missbruk, barn utan trygga hem - inte är viktigt i kampen för att minska brottsligheten och öka tryggheten bland unga! Vi är alla lika snälla, men jag måste tyvärr meddela er att definitionen av hur snäll man är inte avgörs av hur mycket man talar om det själv. Ju mer man pratar om att vara snäll desto snällare blir man inte. Att vara snäll är att bry sig, att sätta gränser och se till att det blir åtgärder som främjar inte minst i det här fallet unga människor.
Sedan känns det lite som att en hel del av den retorik som har förts från de första tre talarna är en blandning av ekonomi, sociologi och filosofi by Kurt Olsson, för det är väldigt spännande samband som dras fram på temat att de här orättvisorna, de största skattesänkningarna, går till dem som absolut har det bäst. Ja, men det säger ju personen som har en partiledare som skriver på DN Debatt i dag att man ska sänka skatten för alla människor som har kapitalvinster som är enorma genom att slopa uppskovsräntan för de människor som kanske har tjänat 1 ½ miljon på att köpa och sälja ett hus. Dessa människor som har varit lyckosamma ska befrias från enorma skattebelopp, och så hävdar man något annat.
Det blir så otroligt surrealistiskt, och jag har verkligen ingen erfarenhet av droger, men det här upplevs nästan som en blandning av LSD och något annat. Det är blommor, det är mjukt och det är en massa mönster.
Nu ska jag sluta. Nu ska jag vara allvarlig.
Jag menar att betänkandet vi har är väldigt bra i sak. Det blir dock lite spretigt, vill jag understryka, eftersom det handlar om ett motionsbetänkande, så det är lite alla möjliga frågor som dyker upp. Men det finns ett visst ovanifrånperspektiv från oss allihop, tycker jag. Jag tycker att vi ska ta det lite på allvar och fundera på om vi verkligen får fram en förståelse och en förklaringsmodell till hur många ungas verklighet ser ut i dag. Många unga människor växer upp i så kallade gatugängsmiljöer som är ganska fruktansvärda där normer råder som vi aldrig har hört talas om där bestraffningar och belöningar och förebilder är förvridna på alla sätt.
Vi vet ju att problemen för unga lagöverträdare ser olika ut. Tack och lov finns det ju undersökningar som visar att ungdomsbrottsligheten till viss del har minskat. Det kan vi ju glädjas åt, men vi måste samtidigt vara ärliga och säga att vi ser en oro, att det finns en tilltagande och större grupp unga som går längre och djupare ned i ett kriminellt träsk. De förstör sitt eget och andras liv i en rasande fart. Därför kan man inte slå sig för bröstet som jag har hört tidigare personer göra tidigare i kammaren - för jag har också varit med några år precis som du Johan Linander - och sagt att ungdomsbrottsligheten minskar. Men jag är inte nöjd med det, för vi ser de här problemen.
Det ser olika ut, och varför begår då de här ungdomarna brott? Det är naturligtvis en blandning av normlöshet och hopplöshet. Självklart är de sociala faktorerna helt avgörande. Och hur? Det handlar om allt från tillfälle till grupptryck som påverkar.
Jag vill dock säga att de påståenden som kommit från de tre första talarna i den här debatten blir väldigt konstiga. De säger att man inte gör någonting i skolan, och man gör ingenting för jobben och så vidare. Ni brukar säga att vi gör för mycket snarare för att skapa förutsättningar för nya jobb och för att skapa förutsättningar för en trygg och bra skolgång. Vi satsar på allt från läsa-räkna-skriva-garantin till fler lärare och lärares fortbildning. En gång i tiden hette det att det skulle vara vuxna i skolan, men det är ju bra om det är lärare i skolan också, brukar vi säga.
Det finns mängder av saker som vi gör. Vi satsar på barn- och ungdomspsykiatrin och vi har lyft fram och kommer att komma med åtgärder inom sociala barn- och ungdomsvården. Allt detta gör vi för att fokusera på det breda, förebyggande arbetet för våra unga.
Vi måste också säga att inte någon av oss här inne riktigt vet vad som verkligen fungerar. Därför redovisar vi i betänkandet en hel del arbete för att försöka komma till rätta med de bra åtgärder som finns och vad som fungerar. Historiskt sett vet vi att det som kallades vård inom socialtjänsten var experiment. Det fanns ju över tusen olika program inom detta gigantiska experiment med unga människor som var ganska allvarligt. Man experimenterade på unga människor utan att veta vad man gjorde.
Nu har det styrts upp, och jag vill understryka att det skedde under den förra regeringen. Det var mycket bra att vi renodlade det. Fullt stöd från alliansen! Ungdomstjänst - ungdomsvård. Nu går vi vidare och ser till att också detta får den kvalitetssäkring som är så nödvändig. När unga människor möts av en konsekvens måste vi veta vad vi gör så att saker åtminstone blir bättre och inte värre.
Jag vill också säga att den reform vi gör som är väldigt viktig är att vi ser till att polisen får som huvudregel att alla brott ska utredas. Det är en väldigt viktig signal att man vänder på steken, för förut fick polisen utreda brott av ungdomar under 15 år, men huvudregeln var att man inte skulle göra detta.
Detta leder till att fler unga människor kan komma att få den hjälp de behöver, för jag tillhör dem som menar att är man under 15 år och begår ett brott så är det ytterst ett rop på hjälp. Att då ha ett system där man inte ens bryr sig om att utreda detta är att titta på den unga människan och säga att vi från den institutionaliserade vuxenvärlden inte bryr oss. Jag ser det som allvarligt.
Vi gör insatser för att bekämpa narkotika. Jag tror att Inger Davidson kommer att utveckla detta i sitt anförande. Vi avvecklade den socialdemokratiskt tillsatta så kallade narkotikageneralen, för vi såg aldrig kriget. Vi låter verksamheten till stor del fortsätta med medel att söka för att kunna jobba drogförebyggande, inte minst lokalt.
När man går igenom reservationerna finns det en mening som jag vill lyfta fram. Jag ser ett ljus i denna kompakta sockervadd av snällhet från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag tycker att det är bra, för man
ska
vara snäll. Snällast vinner, brukar jag säga till mina barn. Men i politiken måste man kräva lite mer konkretion, i alla fall i den här kammaren.
Men hur som helst, i er reservation nr 3 står det så här: "När brott ändå begås är det viktigt att samhället reagerar och att det finns en tydlighet i samhällets reaktioner."
Det är ju helt fantastiskt! Det är så bra skrivet så jag undrar, herr talman, om jag kan stödja den meningen i reservationen. Jag tror inte att den möjligheten finns, men det är en väldigt bra mening som finns där. Men hur lever ni upp till den i era konkreta förslag - "att samhället reagerar och att det finns en tydlighet i samhällets reaktioner"?
Jag vill lyfta fram några saker som jag känner att vi alla måste fundera på hur vi ska hantera. Där har vi ett gemensamt ansvar. Här duger det inte att prata om finanskrisens offer i Sverige och att tycka att nu stiger minsann arbetslösheten, och då kommer en massa människor att bli kriminella. De socionomiska eller sociologiska kopplingarna är inte helt kristallklara.
Men vad gör vi med unga människor under 15 år? Nu kan polisen utreda, men då blir min fråga här, framför allt till dem som är snällast: Vad ska vi ha för tydlig reaktion från samhället på den unga som begår ett brott?
I dag finns det bara en möjlighet. Det är tvångsomhändertagande. Alla här inne som tycker det verkar bra, räck upp handen! Ingen gör det.
I övrigt gäller frivillighet och samtycke. Det är frivillighet och samtycke som krävs för att man ska kunna gripa in från i det här fallet socialtjänstens sida mot en ung människa under 15 år. Tyvärr finns det föräldrar som inte har kapacitet, som kanske inte behöver vara kriminella själva men som av några olika andra skäl vägrar. Då har vi valt att balansera barnrätten och föräldrarätten på det sättet att föräldrarnas vilja väger tyngre. Vad är det för människor som är snälla - snälla mot föräldrar som struntar i sina barn? Det tycker jag är väldigt obehagligt. Jag vill se en återgång till det. Jag tror att det är nödvändigt att jobba mera med det som förr hette mellantvång, det vill säga att se till att det finns lite mer kraft mot de människor som har ansvar för att se till att våra barn inte far illa.
Jag tycker att vi måste prata mer om föräldraansvaret. Det pratas mycket om skolan, politiker och så, men det är ju föräldrar som har satt barn till världen, har jag noterat. Det gäller mig själv, bland annat. En effekt av det är att man får en massa rättigheter. Jag får världens bästa föräldraförsäkring. Jag får världens bästa dagis. Jag får världens bästa stöd om jag skulle behöva det. Jag får vaccinationer, BVC och MVC. Det är helt otroligt vilket fantastiskt fint land Sverige är!
Och så kommer vi till mitt ansvar. Om det skulle vara så att mitt barn begår ett brott när det är över 15 år och det blir domstolsförhandling har jag ingen skyldighet att närvara. Men jag kan gå ut till bankomaten och hämta barnbidraget samtidigt. Det ger en väldigt konstig signal. Vad ger det för signaler till föräldrarna?
Eller ta skadeståndsfrågor! Åker jag till en kennel och hämtar en hund är jag fullständigt skadeståndsskyldig för allt den hunden gör. Om den börjar käka upp Mehmet Kaplans byxor är det bara för mig att betala. Men om mina barn ger sig på honom är det inte säkert att jag har skadeståndsansvar. Det är inte helt självklart. Den förra borgerliga regeringen skärpte de här reglerna, men det har inte skett någon som helst förändring i praxis.
Jag har varit en del på polisstationer nyligen. En viktig sak man nu gör när det blir fler poliser är att man kan satsa på en riktigt bra verksamhet för att stävja ungas kriminalitet, för man ser hur viktigt detta är. Man gör det ofta i samarbete med socialtjänsten, vilket är helt avgörande eftersom målet är att man ska använda polisen gentemot unga så lite som möjligt. Här sker mycket, fantastiskt bra arbete.
Herr talman! Jag står bakom det här betänkandet. Folkpartiet tycker att det är ett mycket bra betänkande i sak. Det argumenteras väl. Jag vill dock understryka vikten av att vi alla här inne, i majoritet och i opposition, försöker leva oss in i den fruktansvärda miljö som många ungdomar växer upp i, i den brutala normlöshet med förvridna värderingar i ett utanförskap som är ganska hemskt. Där har vi ett ansvar att gripa in. Att säga att någon måste få hjälp och stöd är bra, men barnen behöver någon som sätter ned foten. Det är att visa respekt och ge de barnen framtidstro.