Herr talman! De allra flesta barn som växer upp i Sverige har en trygg uppväxt med engagerade föräldrar. De löper väldigt liten risk att hamna i kriminalitet. De kan känna trygghet, de blir bekräftade av sina föräldrar, de lär sig ta ansvar för sig själva och sin omgivning och de får en uppväxt som ger goda förutsättningar för det liv som väntar som vuxen.
Men det finns tyvärr också barn som har en betydligt svårare uppväxt - barn som egentligen ingen förvånar sig över när de hamnar snett här i livet. Det kan vara barn som lever i missbrukarfamiljer. Det kan handla om psykiska problem. Det kan vara familjer där övergrepp av olika slag snarare är regel än undantag. Barnets otrygghet leder till frustration och förtvivlan som kanske leder till aggression, som kan leda till kriminalitet.
Samhället har ett stort ansvar för att ge alla barn en bra uppväxtmiljö med omsorg och en miljö som är fri från våld och droger. Inget barn ska ha det huvudsakliga ansvaret för att uppfostra sig själv. Samtidigt måste man säga att föräldrarna alltid i grunden har ansvaret för sina barn, men när föräldrarna inte klarar av att ta detta ansvar måste samhället vara snabbt och tydligt i sina hjälpande insatser.
När man läser dagens betänkande och de motioner som har skrivits om unga lagöverträdare så tycker jag att vi över partigränserna är relativt eniga om vad som behöver göras.
Vi har nu fört den här debatten sedan 2002; det är precis samma debatt. Det har varit ungefär samma argument; det är bara det att under förra mandatperioden stod vi och skällde på att regeringen inte gjorde tillräckligt och nu är det tvärtom. Man kan också konstatera att på den tiden var justitieministern Thomas Bodström inte närvarande och nu är justitieutskottets ordförande Thomas Bodström inte heller närvarande. Också det är på samma sätt.
Likheterna kan till exempel handla om hur snabbt samhället måste gripa in när någonting händer. Vi tycker ju alla att det tar för lång tid när polis, åklagare och domstol jobbar för att möta unga gärningsmän men också det unga brottsoffret.
Vi tycks också vara överens om att unga som har begått brott men lämnat kriminaliteten måste få en ny chans. Det kan till exempel handla om en snabbare gallring i belastningsregistret.
Det tredje exemplet som vi alla står bakom är medlingen. Vi tycker alla att det är bra att den unge gärningsmannen får möta sitt brottsoffer - om brottsoffret vill, så klart - och på det sättet på ett närmare och tydligare vis får se vad brottet faktiskt innebar för brottsoffret.
Samtidigt som man kan konstatera att det finns likheter i vad vi tycker finns det också en del skillnader. Jag tycker att den allra tydligaste skillnaden mellan den borgerliga alliansens politik och de förslag som den rödgröna oppositionen lägger fram är att vi i alliansen vågar ställa tydligare och tuffare krav. Vi har all medmänsklig förståelse för vilken bakgrund det kan finnas till att en ung person hamnar i kriminalitet. Men när det gäller att få den unga killen eller tjejen ifrån problemen behövs det tidiga och tydliga krav. Vi kan inte ha den här "snällismen" där den unge stryks medhårs med förklarande ursäkter till varför det gick som det gick.
Det räcker inte att man bara behöver gå till socialförvaltningen ännu en gång och förklara att man lovar att det här aldrig mer kommer att ske. Ibland krävs det ett ordentligt uppvaknande för att den unge ska förstå att vägen han - det är oftast en han - vandrar på kommer att leda brant nedför. Förmodligen kommer vägen inte att ta slut förrän han står utanför grinden till fängelset. Och när han väl har kommit innanför den grinden tar det många år innan den öppnas igen. Där har samhället ett ansvar att stoppa honom på den vägen innan han kommer för långt nedför backen. Det krävs tydliga och tidiga insatser.
En annan skillnad som har varit uppenbar här i dag och som jag inte kan låta bli att kommentera är att oppositionen i allmänhet och kanske Vänsterpartiet i synnerhet tydligen inte har förstått att Sverige i dag befinner sig i den djupaste globala finanskris som vi har sett på 50 år eller kanske ännu längre tid. Det kommer inte att handla om var vi ska satsa mest pengar. Det kommer att handla om andra, betydligt tuffare åtgärder för att vi ska kunna ha sunda finanser. Det är möjligt att Lena Olsson har en sedelpress i källaren; det brukar vara så för Mona Sahlin också. Men för oss som har ansvar för landets ekonomi gäller det att klara av sunda finanser, inte minst för att bevara trovärdigheten för den svenska kronan. Försvinner trovärdigheten för den svenska kronan och den börjar sjunka ännu djupare blir det inte roligt.
Att i det här läget höja skatter som vi har hört förslag på, när det som behövs är att få i gång konsumtionen, är fullkomligt förödande ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Det som snarast skulle behöva göras är att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare, precis på det sätt som alliansen redan har börjat med.
Herr talman! Nog talat om ekonomi. Visst finns pojkstreck som är ganska oskyldiga även om det kanske kan handla om skadegörelse och i värsta fall stölder. Men om de 13-åriga polarna upptäcker att det gick ju bra och att ingen upptäckte dem eller ens tycktes bry sig om att de snodde de här grejerna eller rånade en annan kille på hans mobiltelefon blir belöningen snarast att de fick en ny mobiltelefon. De kanske till och med fick ett häftigt rykte på skolan. Då finns det en risk att det här oskyldiga pojkstrecket går över till mindre oskyldiga gärningar. Oavsett om gärningsmannen är under 15 år eller inte ska samhället ta brottet på allvar, och det ska utredas.
Det ska inte heller fungera för äldre kriminella att använda de yngre till att genomföra brotten eftersom de är minderåriga och inte straffmyndiga. Sådana brott ska utredas. Målet måste vara att den äldre personen som står bakom brottet också ska kunna dömas.
Nästan allt som oppositionen motionerat om och reserverat sig för pågår redan i olika former av utredningar eller finns i väntande propositioner. Det handlar till exempel om gallringsreglerna, häktningsförfarandet och barnbrottsutredningen. Regeringen har också gett länspolismästaren i Västra Götaland i uppdrag att kartlägga hur rättsväsendets myndigheter arbetar med ungdomar som riskerar att utveckla en vanekriminell livsstil.
Därför finns det för närvarande inte anledning att bifalla någon motion även om det förs fram en del goda förslag. Med detta vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.