Herr talman! Tack för den frågan! Jag tycker att den är jättebra, och jag står väldigt mycket för artikeln.
Vad som är viktigt är trots allt att vi vågar identifiera ungdomar som är i farozonen. Under alltför lång tid har man dragit alla över en kam och spillt ut resurserna på barn som kanske inte behöver samma insatser.
I Helsingborg har man faktiskt vågat. Där är forskningen helt överens. Socialstyrelsen och alla möjliga människor säger: Det är vissa barn som löper en högre risk för att komma in i ett destruktivt liv.
Jag tror att vi måste våga identifiera det och våga göra det tydligt. Det kan hända att det finns en risk att vi identifierar lite för tidigt och har för stora farhågor. Men det är en ännu större risk att Anders får gå under alldeles för lång tid utan att någonting händer eftersom man inte vågar identifiera och tycker synd om honom.
Jag menar inte att Anders i hela sitt liv ska kunna ta ett eget ansvar. Jag förstår fullständigt vad du säger. Men Stigbyskolans högsta chef som var oerhört engagerad och har jobbat med dessa barn och ungdomar i 40 år var väldigt tydlig med detta. Hur hemsk Anders barndom än varit måste han vid 20 års ålder lära sig att ta ett eget ansvar för att klara ett vuxenliv.
Han behöver under den tiden och också efter vistelsen vid Institutionsstyrelsen mycket stöd. Men man måste lära Anders att ta ett eget ansar. Annars klarar han inte ett vuxenliv.