Fru talman! Det får inte råda något som helst tvi-
vel om att jag är övertygad om att socialministern är
lika engagerad i kampen mot narkotika som jag. Men
det räcker inte att ha ett engagemang - man måste
också vidta konkreta åtgärder. Jag tycker faktiskt inte
att jag fick något riktigt svar på mina frågor.
När det gäller arbetsgruppen undrar jag: Varför
skall vi alltid börja från början? EU har en svensk
kommissionär, Anita Gradin, som tillhör samma parti
som socialministern. Hon har förslag, och hon är
förtvivlad över att Sverige inte tar till sig förslagen.
I Tyskland och i Holland har man genomfört en
lagstiftning. Om vi nu måste börja från början, vad är
det då för fel på den tyska och den holländska lag-
stiftningen? Vi måste rimligen anse att den är fel, om
vi själva måste börja från början.
Jag kan vidare inte se att det i just denna fråga är
något problem med graden av överstatlighet. Early
warning-systemet bygger på att ha samlad informa-
tion, en utveckling av den verksamhet som redan
finns i Lissabon men som i dag inte fungerar, bl.a. på
grund av att man inte använder modern teknik. Man
har dålig kommunikation med varandra runt om i
Europa.
Det gäller att bygga upp den här verksamheten för
att vi skall kunna ge och ta information och snabbt
tillämpa den lagstiftning som vi förhoppningsvis skall
få. Jag anser från mina utgångspunkter - och jag utgår
från att det är allas uppfattning - att det skall vara
fråga om en nationell lagstiftning. Det är vi som be-
stämmer vilka narkotiska preparat som skall vara
förbjudna i Sverige. Men varför skall vi bygga upp
egna otillräckliga resurser när vi kan arbeta gemen-
samt inom EU med detta, bl.a. för att få den kompe-
tens som behövs på det kemiska området?
Även om jag, som sagt, är helt övertygad om so-
cialministerns engagemang, anser jag att det inte har
visats tillräcklig handlingskraft.