Herr talman! Låt mig tacka debattörerna för en klargörande debatt som kanske också lite grann kan städa upp diskussionerna i den här frågan, så att vi undviker en del onödiga missförstånd.
Det första som ska sägas är att Sverige
är
världsledande i klimatfrågan. Det är ingen tvekan om att Sverige och de nordiska länderna klarar sig väsentligt bättre genom en intelligent klimatpolitik som har gett oss en kombination av god tillväxt och bra miljöpolitik. Det går nästan inte att hitta ett område där Sverige inte tillhör de två tre fyra ledande länderna i miljöpolitiken. På område efter område är detta sant, och det är naturligtvis väldigt bra.
Det har skett en mycket kraftig ökning av användningen av biodrivmedel under senare år, och det är bra. Det är något som är positivt och som vi stöder.
Sedan har vi haft ett bekymmer, och det är att vi har använt en skattebefrielse som styrmedel som för med sig två grundläggande problem. Det ena är att det är ett statsstöd. Följaktligen får inte biodrivmedel ges en mer gynnsam behandling än andra drivmedel. Det har alltså en mycket kraftigt begränsad styreffekt. Man kan köpa bilar som har den typen av klassificering och som man sedan kör på helt andra bränslen.
Vi har i stället landat på kvotplikten på grund av just dessa tre vinster: en säkerhet för dem som ska utveckla bränslena, en säkerhet om våra skatteintäkter, som vi alltså inte långsiktigt därmed förlorar, och en säkerhet i att det är ett system som fungerar i förhållande till EU.
Att lägga HVO på båda systemen är alltså inte en bra eller tänkbar lösning. Vill man öka inslaget av HVO höjer man subkvoten, och då har man med säkerhet ökat inblandningen av HVO. Man kan göra det gradvis under den tid man önskar. Men vi ska inte ha ett system som gör att vi får stora förluster av skatteintäkter för lika stora miljövinster. Jag tycker att det är bra att vi har fått detta klargjort.
Härmed var överläggningen avslutad.